My Lai

Idag skrev jag en notis om resmål i Vietnam. Jag fastnade av en slump på en sida om krigsturism, alltså när folk åker till platser där slag utkämpats, eller till bevarade försvarsverk och liknande. Jag känner till händelserna i My Lai/Song My sedan tidigare, men nu läste jag för första gången om vad som egentligen hände där. Och jag såg för första gången bilder. De visar amerikanska soldater, brinnande hus, skrämde människor som klamrar sig fast vid varandra. Och de visar högar av lik. En närbild på en blint stirrande död. Hjärnan ligger på marken bredvid henne. Det är nästan bara kvinnor som ligger där på vägen. Obeväpnade. Barfota. Men det är också barn. Inte bara större barn – tonåringar eller barn i en ålder av någonstans mellan sex och tio – utan spädbarn. Bäbisar. En naken rumpa skymtar bland de vuxnas ben. Längre bort ligger ett barn på kanske fyra-fem och i vägkanten ligger fler små. Kanske i Prinsessans ålder. De ligger kringströdda i dunkla pölar av blod. Utan spring i sina små barnaben. Utan liv i sina mörka små barnaögon.

Jag läste om händelseförloppet och vittnesmålen sade faktiskt mer än bilderna. Kommentarer från rättegångar, ögonvittnesskildringar av vad som hände – som soldaterna som tvingade sju kvinnor att klä av sig för att det skulle bli lättare att våldta dem. Kvinnorna vägrade, och sköts. När jag läser det är det som om någonting stängs i min hjärna. Jag kan inte behandla det. Jag ser det och tar in det, men jag kan inte förstå. Jag har inte ord som kan beskriva hur jag känner och hur jag undrar över hur det egentligen gick till. Hur rätt unga män – vanliga unga män, som vem som helst – bara gick in i en by full av försvarslösa och dödade dem. I timme efter timme. Hur? Hur orkade de? Mentalt? Hur orkade de fysiskt? Hur kan man ta en ettåring, titta in i ögonen på henne och sedan skjuta henne? Och sen göra om det. Igen och igen. Vissa källor nämner 500 döda i My Lai. 500. Det är nästan dubbelt så många som bor i byn som jag kommer ifrån. Jag försöker tala, men munnen bara öppnas och stängs i ett andetag som inte vill bli ett andetag utan bara blir andlöshet och förvirring.

Den mest drivande officeren, William Calley, fick i princip husarrest. Han var den enda som dömdes för händelserna. Folk skrev hyllningsvisor till honom, eftersom de trodde att massakern inte ägt rum – det rapporterades som en militär seger och den amerikanska krigsmakten gjorde stora insatser för att sopa undan spåren av slakten. De flesta politiker som fick reda på de vedervärdiga brotten, struntade i dem. Ingen har alltså egentligen fått stå ansvarig för morden. För de döda barnaögonen. För de skändade, blodiga mammorna och för den saknad, vanmakt och sorg som deras efterlevande får bära med sig till sin död.

Jag klickade mig vidare. Och hoppades på att det inte kunde bli värre. Då hittade jag den här artikeln… Världen… Är så skev, så skev.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Jag kan inte. Det är fegt, jag vet, men jag kan bara inte. Läser jag sånt här, ser sådana bilder, så mår jag dåligt i dagar, veckor.
    Jag gråter över det, men gör ingenting åt det. Jag kan inte ens tvinga mig till att läsa om det. Jag gråter, och kramar mina små och önskar så innerligt att alla små fick känna sig älskade och leva tills de blir starka och trygga vuxna.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: