Någon helt annanstans

En liten lampa pulserade tyst ovanför dörren och han insåg med ens att han inte hade många ögonblick på sig. Han satte sig ner på den slitna kontorsstolen och började knappa på tangentbordet. Han visste att det inte skulle bli lätt, men han hade inget val. Första försöket misslyckades. Han försökte igen. Under fingrarna växte långa sekvenser av kommandon fram, samtidigt som han hörde pulsen susa och sjunga i öronen. Han andades tungt.

I nacken rann svetten. Det var mycket varmt i rummet. Han var på helspänn, men insåg med ens hur utmattad han var. Det hade varit ett påfrestande uppdrag. Han undrade hur det hade gått för de andra. Heinrich hade försvunnit för några timmar sedan och de andra tidigare än så. Han hade inte sovit på säkert ett dygn och det låga, sövande surret från datorer, paneler och övervakningsskärmar fick honom att klippa med ögonen. Han ryckte upp sig med en häftig rörelse, gned sig i ögonen och tryckte ENTER. Fan! Det gick inte den här gången heller.

Plötsligt hörde han röster ute i korridoren och stelnade till. Han hade svårt att förstå den tunga dialekten, men det spelade ingen roll; han insåg att de var på väg åt hans håll. Om de öppnade dörren skulle allt vara förlorat. I rasande hastighet knappade han vidare på tangentbordet, samtidigt som han oroade sig för eventuella stavfel som skulle göra koden ogiltig. Rösterna utanför dörren kom allt närmare. Han höll andan när han tryckte ENTER för tredje gången. Resultatet fick honom att dra en djup suck av lättnad. Han hade lyckats! På skärmen rann bokstäver och siffror fram, och han tryckte med darrande händer in ett USB-minne i datorn.

Med några snabba musklick sparade han ner de filer han kommit för, och slet ut minnet ur datorn i samma ögonblick som dörrhandtaget trycktes ner och två män i grå uniformer steg in i rummet. Han kramade minnet i vänstra handen. Stirrade stint på dem. De stirrade tillbaka. Till sist tog den förste av dem ett steg framåt. Rörelsen fick honom att backa, och han slog huvudet i en skrivbordslampa innan han slutligen stod med ryggen mot fönstret. Uniformerna var nästan framme nu. När han sneglade över axeln insåg han att han knappast kunde överleva ett fall, även om han lyckades ta sig ut genom fönstret.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: