Att blicka ut över ändlösa vidder

Hon har sagt att hon inte vill ha fler barn. Mitt hjärta har blött lite då och då. Det känns svårgripbart att aldrig kunna få ett barn till, nu när jag äntligen och så gärna vill. Jag var i Tyskland i helgen. Fick hålla en halvåring. Hennes bäbisleende, hennes grepp om min näsa. Hennes utforskande, outgrundliga ögon som naglade fast mig i ren faderskapstörst. Doften av bäbis. Hennes värme när jag höll henne. Jag grät ett par tårar och hade svårt att samla mig efteråt. I går kväll låg jag och min kära och pratade innan vi somnade. Vi hade tänt ljus som skydd mot höstmörkret. Regnet slog mot rutan. Hon var fundersam. Jag frågade henne vad hon tänkte på. Hon tvekade lite innan hon svarade.

Hon berättade att hon suttit och lekt med sin grannes lille son i helgen. Hon hade kommit på sig själv med att för första gången på allvar överväga om hon ville ha barn med mig. Tidigare har det bara varit ett blankt nej. Men nu funderade hon faktiskt över det. Jag kunde inte riktigt ta in det. Det är inte förrän idag som jag verkligen sugit i mig vad hon sa. Det känns som att stå inför en klippavsats eller inför ett enormt hav. Skrämmande, men samtidigt befriande och underbart. Det skulle bli ett vackert barn. Och vi skulle bli underbara föräldrar till det barnet.

Vi kommer antagligen aldrig att få några barn, men jag är så tacksam för att hon känner så starkt för mig att hon faktiskt övervägt det, trots allt.

Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: