Morgonfunderingar

Efter duschen i morse satt jag naken och tyst på dasslocket och tänkte. Utanför fönstret anade jag en trög och ryslig dimma. Termometern visade 10 grader. Det slog mig att jag inte riktigt visste om det var så att jag fastnat i handling och tanke, eller om jag verkligen ville sitta där på locket och fundera. Tankarna rusade hur som helst runt, runt. Det var nästan som i yrsel. Jag kände mig svag, darrig. Tankarna ville inget särskilt. De var lite som torra höstlöv i vinden. Åkte fram och åter – ibland snabbt och ibland långsamt. Det enda jag egentligen kommer ihåg, bortsett från små nålstick av medvetenhet, är att jag inte städat, diskat eller lagat mat på väldigt länge.

Min aktiva tanke var att jag tappat i moral och självdisciplin. Jag skiter i om jag är hungrig när jag kommer hem. Jag lägger mig och läser eller spelar lite Xbox. Bryr mig inte om miljön kring mig. Inte bra. Jag är trött. Saknar mitt barn. Vill bara rensa skallen. Förmildrande omständigheter antar jag. Men det kan också vara ett tecken på att jag någonstans väntar på någonting. Jag anar vad det är. Mitt beteende är klassiskt för människor som är på resa – de behöver inte ta hänsyn till de miljöer genom vilka de reser. De kommer ändå inte att vara där nästa dag. Jag vill inte vara kvar, annorlunda uttryckt. Hemma är inte hemma utan de jag älskar. Jag förvaras bara här. Stommen i mitt liv finns här – men inte innehållet. Vem vet vad som ska hända? Vem vet hur det kommer att bli? Jag återkommer ständigt till två visdomar. Kanske är de en smula klyschiga, men det beskriver ändå hur jag försöker tänka när livet tränger sig på. Det första är ”Hoppas på det bästa – förbered dig för det värsta”. Det andra har jag inte hittat någon bra svensk översättning till: ”Nothing in life worth having, is easily achieved”. Och så är det kanske. Livet är aldrig, aldrig lätt. Jag trodde att det i slutändan skulle plana ut, så att jag skulle kunna leva i relativ nedförsbacke eller i alla fall slippa springa uppåt hela tiden. Men så blir det inte. Livet kommer alltid att vara svårt, sorgesamt, slitigt och orättvist. Det är helt sant att jag de senaste två åren upplevt ett enormt uppsving i mitt liv, både privat och professionellt. För det är jag oändligt tacksam. Men det förändrar inte det faktum att jag ändå står mellan tand och klo, och att jag med största sannolikhet alltid kommer att göra det.

Annons

Publicerat av Anguin den 23 augusti, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/08/23/morgonfunderingar/