Morgonfunderingar

Efter duschen i morse satt jag naken och tyst på dasslocket och tänkte. Utanför fönstret anade jag en trög och ryslig dimma. Termometern visade 10 grader. Det slog mig att jag inte riktigt visste om det var så att jag fastnat i handling och tanke, eller om jag verkligen ville sitta där på locket och fundera. Tankarna rusade hur som helst runt, runt. Det var nästan som i yrsel. Jag kände mig svag, darrig. Tankarna ville inget särskilt. De var lite som torra höstlöv i vinden. Åkte fram och åter – ibland snabbt och ibland långsamt. Det enda jag egentligen kommer ihåg, bortsett från små nålstick av medvetenhet, är att jag inte städat, diskat eller lagat mat på väldigt länge.

Min aktiva tanke var att jag tappat i moral och självdisciplin. Jag skiter i om jag är hungrig när jag kommer hem. Jag lägger mig och läser eller spelar lite Xbox. Bryr mig inte om miljön kring mig. Inte bra. Jag är trött. Saknar mitt barn. Vill bara rensa skallen. Förmildrande omständigheter antar jag. Men det kan också vara ett tecken på att jag någonstans väntar på någonting. Jag anar vad det är. Mitt beteende är klassiskt för människor som är på resa – de behöver inte ta hänsyn till de miljöer genom vilka de reser. De kommer ändå inte att vara där nästa dag. Jag vill inte vara kvar, annorlunda uttryckt. Hemma är inte hemma utan de jag älskar. Jag förvaras bara här. Stommen i mitt liv finns här – men inte innehållet. Vem vet vad som ska hända? Vem vet hur det kommer att bli? Jag återkommer ständigt till två visdomar. Kanske är de en smula klyschiga, men det beskriver ändå hur jag försöker tänka när livet tränger sig på. Det första är ”Hoppas på det bästa – förbered dig för det värsta”. Det andra har jag inte hittat någon bra svensk översättning till: ”Nothing in life worth having, is easily achieved”. Och så är det kanske. Livet är aldrig, aldrig lätt. Jag trodde att det i slutändan skulle plana ut, så att jag skulle kunna leva i relativ nedförsbacke eller i alla fall slippa springa uppåt hela tiden. Men så blir det inte. Livet kommer alltid att vara svårt, sorgesamt, slitigt och orättvist. Det är helt sant att jag de senaste två åren upplevt ett enormt uppsving i mitt liv, både privat och professionellt. För det är jag oändligt tacksam. Men det förändrar inte det faktum att jag ändå står mellan tand och klo, och att jag med största sannolikhet alltid kommer att göra det.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Life is shit and then you die; when life is shit go shopping.

    Du formulerar dig så bra, och jag känner igen mig i varenda stavelse. Vet inte hur man kommer ur och vidare. Du har iaf ngt som väntar. Det vore lite najs…

    Svara
    • Ur och vidare… Ja du. Jag TROR i alla fall då och då att jag kommit ur och vidare. På vissa plan har jag så klart gjort det, men livet kommer alltid att sätta dig på prov – inte sällan på en nivå där du innerligt önskar att det inte hände.

      Det enda man kan göra är att bita i bollen och knipa igen ögonen. Tids nog kommer man ut, om än bara för en liten stund.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: