Jag försöker att inte ångra något. Jag försöker leva mitt liv så att jag inte gör saker jag KAN komma att ångra. Ånger är en så jävla dålig känsla för mig. Den äter upp mig, får mig att dyka neråt, grubbla, gråta. Jag tror att det är den värsta känsla som finns. Men ångrar, det gör jag absolut. Ibland ångrar jag saker så att jag håller på att gå i bitar. En del av de sakerna vill jag inte ens ta upp, för det är saker som jag skäms så galet mycket för eller saker som är så idiotiska att ingen av er skulle läsa vidare på Fordom, nu och vardande om ni visste. Man kallar det för lik i garderoben tror jag. Ett långt liv av glappkäftande har slutligen lärt mig att ärlighet inte alltid varar längst. Tvärtom kan det såra och ställa till med katastrofer. Vissa grejer ska man bara hålla för sig själv. Men inte den här grejen.
Samtidigt som jag tog den enda chans jag kunde ta när jag flyttade från Malmö, ångrar jag att jag gjorde det. Situationen där var helt ohållbar och tack vare flytten lyckades jag få rätsida på mitt liv. Hade jag inte kommit till Växjö hade jag antagligen suttit inlåst på valfri inrättning eller varit död och begraven. Visst har jag det bra här. Mitt liv nu är bättre än på många, många år, men nu har jag kommit till ett läge där ett liv i Malmö hade varit att föredra. Det är alltså lite tveeggat.
Jag skulle nog säga att tankarna på Malmö eller på Skåne överlag nu i stort sett är det enda smolket i min bägare. Av olika anledningar kan jag inte flytta och på grund av det är mina möjligheter till fortsatt utveckling i mitt arbetsliv i stort sett totalt avklippta. Jag sitter där jag sitter. Jag är låst här – om jag har något intresse av att träffa min dotter regelbundet. Och det vill jag ju så klart. Ibland kan jag bara bita ihop tänderna av grämelse. Inom mig skriker jag: ”Varför i hela helvete skulle det här hända NU? Kunde vi inte skilt oss i Malmö?!”.
Men ånger (och grämelse) är två stycken fabulöst kontraproduktiva känslor. De trycker ner mig. Gör mig till en liten, ond människa med magen full av hat, missunsamhet och bitterhet. Och så ska det inte vara. Även om jag i tanken ångrar att jag inte bor i Malmö så ska jag försöka att aldrig ångra det i känslan.
anguin.wordpress.com 
Anguin
/ 8 januari, 2011Tack ska ni ha! Det känns väldigt viktigt och angeläget att få perspektiv på det här eftersom jag upplever att det är så centralt för mig. Jag ska ta ett steg i taget och försöka ta mig ur det här tankemönstret – jag är övertygad om att det finns andra sätt.
MrsLi
/ 8 januari, 2011Kan det vara så att just känslan av att inte kunna väja, gör det värre?
Jag brukar försöka dela upp dom där känslorna av inlåsthet i tidsintervaller. För ser jag det på för lång sikt orkar jag inte gå upp ur sängen. Ibland är halvårsvis och ibland handlar det om timmar.
icon
/ 8 januari, 2011Det är svårt att låta bli att gräma sig, ångra sitt agerande men samtidigt som du skriver kontraproduktivt. Blir att man straffar sig själv för val och beteende man säkerligen inte kunnat gjort annorlunda ändå när det begav sig. Jag försöker komma förbi grämelsen och se vilka känslor som blir kvar och utgå ifrån dem inför nästa steg. Men det är svårt som sagt.
Sandra
/ 6 januari, 2011När du säger att du är så låst i Växjö så tänker jag alltid på min egen uppväxt. Jag hade en mamma i Blekinge, där jag gick i skolan, och en pappa i skåne.
Och visst, jag kunde inte ha ett varannan vecka-liv men samtidigt så tror jag att det gav mig mycket mer trygghet att vara hos mamma i veckorna och varannan helg hos pappa. Tror inte den känslan hade varit annorlunda om vi hade bott i samma stad allihop heller.
Ser på min brors barn och hur de lixom är ständigt stressade och en smula otrygga just av detta varannan vecka-flyttande. Vad jag vill ha sagt är nog att du kan få din regelbundhet med din dotter och samtidigt bo längre bort. Det kanske t om kan vara bättre! Samtidigt bara mina erfarenheter och ingen pekpinne.