Zombies

Jag har varit med om en jävla massa skit i mitt liv. Mitt förflutna är till vissa delar ett stinkande hål av skit. Och jag har gjort massor av dumma saker. Olagliga. Elaka. Onödiga. Snudd på onda saker. Saker jag hur som helst inte vill berätta om, men som ändå är en del av mitt liv. Som format mig, som fått mig att veta bättre. Jag hade varit en osnuten valpjävel utan hyfs, vett och medkännande utan de där sakerna. Jag har tagit dem i kragen. Kämpat med dem. Besegrat dem och slitit bort deras hånflin. De ligger i graven, men ibland far en benig hand upp och griper mig om halsen så att jag ryser och backar. Slår desperat. Ibland går jag ner på knä, men jag driver dem alltid tillbaka till underjorden igen.

Jag har blivit bättre på det. Jag ser när de är på väg upp. Jag är kunnig nog att kunna skilja på dem och mig nu. Det har tagit lång tid och gjort mycket ont, men jag är min egen man nu. Jag låter dem inte ta mig. Låter dem inte klä sig i mig. Men samtidigt så pratar jag inte om dem. Det har jag också lärt mig. Folk tar illa vid sig. Tar avstånd. Skräms iväg.  Jag har lärt mig att ljuga små lögner för att inte få folk att tycka att jag är märklig. Men det händer fortfarande att saker bara trillar ur mig. När jag träffar människor jag litar på och tycker om. Det brukar gå åt helvete då. Många ryggar tillbaka. Tar avstånd och sätter etikett på mig, som de håller för sig själva, samtidigt som de tyst för sig själva lovar att inte gå för nära.

Men det finns de som inte skyggar. Som inte rycker till. Det finns de som ser mig i ögonen. De kanske till och med ler igenkännande. De frågar. Vill förstå. Nickar och bekräftar mig. Tycker att det är OK och förstår att liken jag trampar på inte är Anguin idag. De ser mig, inte mitt förflutna. Och med dem känner jag mig helt trygg. Jag behöver inte passa på mig. Jag behöver inte vara rädd. Jag kan somna på ett ögonblick och vakna och veta att allt är OK. Att de inte tittar snett på mig, trots att jag skottat undan jorden och visat de döda.

Jag vet vad det innebär att ha packning på ryggen. Jag vet vad det innebär att kånka på gamla synder, gamla fasor, gammal ångest och gammal ånger. Det skrämmer mig inte. Det gör att jag litar på den som släpar, för det visar att personen ifråga vet vad det betyder att slita. Och att kämpa för att komma ut på andra sidan. Mina zombies är mina zombies, men jag är inte en av dem. Och dina zombies – din ryggsäck – är inte du heller. Pallar du knacka mina döingar i skallen då och då, så lovar jag att jag tar din packning en bit av vägen.

Annons

Publicerat av Anguin den 9 januari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/01/09/zombies/