17. Mitt favoritminne

Det finns många minnen, minst sagt. Att plocka ut ett enda av dem och skriva ”Favorit” på det mäktar jag inte med. Men så här i vintermörkret dras mina tankar till ett avbräck i de första, svåra småbarnsåren. Jag åkte till Venezuela tillsammans med min pappa för att hälsa på min bror. Nu när jag tänker närmare efter finns det kanske trots allt ett favoritminne, men jag kan inte bestämma mig för om jag ska återge det eller inte. Men kör till. Här kommer det. Jag kan tro att Åsa kommer att gilla det.

Jag, brorsan och farsan var på väg till fiskarebyn Choroni. Vi åkte genom långa bilköer från Caracas och spenderade några timmar på vägen, tills vi kom fram till en polispostering som bevakade – ett berg. Det finns en logik i detta. De vill veta vilka som kör över berget mot Choroni för att inte de värsta skurkarna ska kunna stå i hårnålskurvorna på berget, skjuta folk, ta deras pengar och deras bilar och skicka kropparna över bergskanten.

Vi kom smärtfritt igenom kontrollen, trots att vi förväntade oss att behöva muta Venezuelas finest, och kunde fortsätta resan över berget – i natten. Först var det inte så farligt, men sen blev det allt brantare. Det var beckmörkt, och mörkare blev det när djungeln på berget slöt sig tätare kring vägen. Vägen var först hyfsat rak, men blev mer och mer slingrig. Tänk er en serpentinväg i Italien eller Grekland, och hånskratta den rätt upp i ansiktet, så får ni en bild av hur serpentinvägarna på berget ser ut. De är så slingriga att en orm skulle känna sig förlägen om den tvingades tävla med dem.

Folk har ingen respekt för trafiksäkerhet heller. Hellre än att ta det försiktigt i kurvorna, hänger de på tutan och blåser på. Nåja; blåser på och blåser på – det går oftast inte att hålla så hög hastighet i kurvorna, men ändå. På ett sätt var det bra att det var mörkt, eftersom vi kunde ana strålkastarna från mötande trafik innan vi egentligen mötte den där bussen, motorcykeln eller bilen, vars förare cementerat foten på gaspedalen, som om själva djävulen bitit sig fast i avgasröret och släpades efter. På ett annat sätt var det en nackdel att köra över berget i mörkret. Små flockar av tama vildhundar, vilda tamhundar och små, små varulvar drev skyggt längs vägkanterna, och det var mer än en gång vi tvingades bromsa för att de stod mitt i vägen. Hundarna var emellertid inte det enda som stod i vägen; på sina ställen låg stora stenblock och trädstammar i vägen. Dessutom fanns rejäla hålor här och var, och vi tackade vår lyckliga stjärna för fyrhjulsdriften.

Till sist var vi mitt uppe på berget. Dimbankar drev makligt längs vägen (för fanken – det var nog snarare moln än dimbankar, så högt uppe var vi – faktiskt). Vi körde långsamt för att suga i oss ögonblicket, och gasade sedan på igen. Jag och brorsan pladdrade på i framsätet, men vi märkte att farsan var märkligt tyst.

”Är allt bra, farsan?” undrade brorsan.
”Kan ni veva ner rutan lite?”, undrade farsan, och brorsan manövrerade elegant elhissarna från förarplatsen, så att en lagom stor glipa öppnades vid varje fönster. Den klara, fuktiga djungelnatten, som var mer än lite kylig, rann in i bilen och jag tog ett djupt, himmelskt andetag. Vi stannade bilen och lyssnade på djungelns heta nattliv, tills ljudet av ett annalkande motorfordon tvingade oss att starta motorn och köra vidare.

Från baksätet hördes inget mer än gravlik tystnad, och brorsan frågade igen:

På den här stranden låg jag i bara mässingen och rullade av och an i vågorna, mitt i natten, lagom full på romdrinkar.

”Farsan! Är allt ok?” Farsan muttrade till svar, och menade att om vi bara kom fram någon gång skulle allt vara bra. Det eviga slingrandet hade gjort att burgaren i farsans mage hade börjat glida från ena sidan magsäcken till den andra. Farsan var inte bekväm med scenariot.
”Vi byter plats.” föreslog jag, och erbjöd mig att sätta mig i baksätet; jag har sällan problem med åksjuka – jag tror att om man bara bestämmer sig för att ”leka med”, och tycka att det är lite häftigt, som en karusell ungefär, så mår man inte illa, hur taskigt det än blir. Att åka PBV i lumpen, upp och ner och hit och dit i mörkret i monstrets mage är den mest förfinade av alla åksjukeframkallande åkturer, så baksätet på en jeep på en bergknalle i Venezuela borde inte vara några problem för mig. Jag kunde gärna byta. Men farsan vägrade. Till sist frågade han, med en aaaaning ångest i rösten:

”Är det långt kvar?” Brorsan gav mig ett illistigt ögonkast. Både han och jag anade att vi snart var framme; små butiker och kiosker började kanta vägen, och bebyggelsen, som tidigare bestått av enstaka plåtskjul, började bli allt tätare. Vi skulle vara framme inom 15 minuter. Brorsan svarade:

”Tja, kanske en 45 minuter nånting.” Och sen skrattade vi. Farsan såg inte det roliga i situationen:
”Det är fan inget att skratta åt!” brummade han. ”Jag mår jävligt dåligt här bak!”
”Men sluta tjura och sätt dig här framme då!” uppmanade brorsan. Men icke. Det gick två minuter. Jag och brorsan småflinade åt farsans envishet.
”Stanna bilen, för faan, för nu jävlar!” ropade farsan plötsligt. Brorsan nitade, och farsan ryckte i handtaget för att få upp dörren, men eftersom bilförare i Venezuela alltid löper risk att bli kapade, låses dörrarna automatiskt så fort fordonet stannar. Det kan bara låsas upp från förarsätet.
”Öppna! Öpp-naahh!” Farsan var nära nu, och ryckte spasmiskt i handtaget. Brorsan gjorde sitt bästa i mörkret, men eftersom farsan hela tiden drog i handtaget, fungerade inte mekanismen.
”Sluta rycka i handtaget!” hojtade brorsan.
”Aaah faaan!” gurglade farsan, ”veva ner fönstret då!” Och det gjorde brorsan, och kände sig nöjd, tills han insåg att han vevat ner sitt eget fönster.
”Veva ner! Veva!” skrek farsan, med oförfalskad ångest (och antagligen en del magsyra) i rösten. Den här gången lyckades brorsan, och farsan vräkte sig genom öppningen, och lyckade på något galet sätt att få upp dörren på samma gång. Han vältrade sig ut på vägen, och allt medan jag och brorsan stint stirrade rakt fram, i full färd med att inte visa att vi höll på att förintas av återhållet vrålgarv, matade pappa bräkande de vilda tamhundarna. Till sist klarade vi det inte längre, utan skrattade högt och befriande åt vår fars svettiga och fasansfulla belägenhet.

Vi sansade oss lagom tills farsan, blek om snoken, med svart blick steg in i bilen. Han satte sig i framsätet, och jag lämnade tigande plats. Ingen sa ett ord när bilen rullade iväg. Jag och brorsan fixerade blicken på ingenting, för vi visste att om vi fick någon form av ögonkontakt så skulle vi börja skratta igen. Men det var förgäves. Efter fem minuter fnissade brorsan till.
”Vadskrattarduför?” gläfste farsan snabbt.

”Inget. Inget.” försäkrade brorsan, men då var det redan försent. Jag skrattade mig tårögd, och brorsan stämde in. Farsan protesterade lamt, och menade att det inte alls var kul, men det sket vi i, för det var det visst. Åtta timmar efter det att vi lämnat brorsans lägenhet i Caracas, rullade vi in i Choroni, och tog in på posada Tucan, ett trevligt litet vandrarhem med AC, ägt av en flummig tysk i sandaler. Resan hade nått sitt slut, liksom det här inlägget.

Annons

Publicerat av Anguin den 4 januari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/01/04/17-mitt-favoritminne/