Det är fortfarande sommar om man kollar på det i teorin. Det är augusti. Jag fyllde nyss år. Men det är höstkallt. 6 grader i morse. Solen skiner, luften är hög och klar. I kväll är sista dagen innan Prinsessans mamma kommer tillbaka från sin resa, så när jag lämnar imorgon är jag barnalös. Det är vemodigt och skönt. Jag har börjat ana att de där utbrotten Prinsessan får, då hon ylar efter sin mamma och jag känner mig som en hög raffinerad skit, har att göra med att vi liksom inte hinner känna in varandra på en vecka.
Det är svårt för oss båda, kanske särskilt för henne; jag kan ju reflektera, inse och tänka efter på en annan nivå än hon. Hon styrs fortfarande så mycket av sina känslor. Man kan tänka sig att jag skulle lyckas bättre än henne med att bete mig ”vuxet” och balanserat, men jag tror att vi lyckas ungefär lika bra. Jag försöker vara tålmodig, stabil – en stöttepelare och en ”bra pappa”, men allt som oftast är jag irriterad och fräsig. Jag har inte direkt lust att hänga med henne – det är tråkigt att leka med Lego. Jag vet att jag borde, och jag gör det då och då, men jag har skuldkänslor för att jag inte gör det oftare och för att jag inte tycker att det är kul.
Det känns lite som att det inte finns annat att göra än att komma hem, börja med maten (och då tittar hon på TV – och då skäms jag som mest), plocka undan lite (under tiden som hon tittar på TV), äta, diska (TV-tid), bada och sen lägga henne (då hinner vi läsa en bok). Är det så här det ska vara? Det känns mer som barnindustri än som föräldraskap. Eller så kanske det är så att jag bara missuppfattat vad en förälder ska göra…
anguin.wordpress.com 
Trollet
/ 31 augusti, 2010Alltså, jag tänker inte leka med mina barn, städa brukar vara kul att göra tillsammans bara vi kommer igång. Jag undrar och tror faktiskt att det är så att jag börjar komma till min rätt som förälder först nu. Mina är 12 och 10. Ibland blir mitt föräldraskap riktigt bra, ibland blir det dåligt. Ibland gråter jag, ibland njuter jag. Men det som har varit viktigast för mej är att stå för mitt mammaskap, det som är mitt, då brukar inte samvetet äta mej lite mycket.
JCMAS
/ 31 augusti, 2010Instämmer. Jag är INTE en mamma som har middagen på bordet kl 18 varje dag och som alltid serverar fiskpinnar på onsdagar. Deltar inte heller i tävlingen om det dyraste barnkalaset.
Jag fixade sandlåserejset extremt dåligt oxå…
Nu har jag, för flera år sen, landat i vilken sorts mamma jag är. Vi äter middag hemma ett par dagar i veckan, på sin höjd. Andra dagar gör vi annat, med andra, på andra ställen. Eller har folk här, det funkar oxå.
Jag anser att livet är till för att levas 7 dagar i veckan, inte 2. Och matlagning, tvätt och städ med oss tre är inte riktigt att leva för mig…. Även om jag ibland väääldigt gärna bara myser med de ”små”….
JCMAS
/ 31 augusti, 2010Håller med om att du inte ska röja och städa när hon är vaken. Sen en sak till.. Du måste inte laga mat varje dag. Matlådor och rester funkar hur bra som helst det oxå. Faktiskt.
Då behöver du inte ens åka hem direkt varje dag. Gör nåt annat den tiden som du normalt lagar mat och åk hem och värm på nåt.
Och så jag med mina ständiga picknickar… Kör på dem. I badhuset, i skogen. Och vänner? Som oxå äter middag samma tid som du? Kör i hop. Turas om. Har jag inte lärt dig nåt..? 😉
Stina
/ 31 augusti, 2010Jag instämmer.. laga maten tillsammans! Hon bredvid dig på en pall. Ge henne en egen kniv, strunta i resultatet. Diska tillsammans!
Delta aktivt i det HON vill göra, och framför allt, barn i den åldern älskar oftast att göra just att hjälpa till och fixa och få känna sig delaktiga. Handla, laga mat, sopa golv, plocka i/ur diskmaskinen.. och vilka samtal man får till under de stunderna!
Tycker du det är trist med Lego, sitt på golvet tillsammans med henne om hon bygger där, men läs en tidning eller var bara delaktig i samtalet. Att vara nära och vara lyhörd ger så mycket, även om man gör varsin sak..
Anguin
/ 31 augusti, 2010Tack ska ni ha för tankarna! Jag försöker laga mat tillsammans med henne, men det är inte alltid hon vill. Dessutom är jag väl lite störd; min tid som kock har gjort att jag har svårt att släppa kontrollen i köket. Jag får börja träna på det…
Maja Gräddnos
/ 31 augusti, 2010Huga, det är svårt det där. Jag tänker också att jag vill umgås mer. Inte bara försöka klara vardagen och vara glad så länge ungarna är lugna i TV-soffan så att jag hinner med…
Jag tror att hemligheten är att klara vardagen tillsammans med barnet/barnen. Så snart Bull blir nog stor så ska jag försöka leva upp till mina egna ideal! 🙂
Men, man kan ju faktiskt laga mat tillsammans. Man kan förbereda såpass kvällen innan att man kan hjälpas åt att steka och koka och hacka grönsaker. Och prata vänskapligt under tiden. Och man kan hjälpas åt att plocka undan efter maten. Det är faktiskt bra mycket roligare än att leka, det tycker både barn och förälder när man sätter igång. Prinsessan är nog stor att skära grönsaker, röra i stekpannan och duka bordet. Då känner hon sig nyttig också, nyttig, stor och duktig. Det blir liksom konstlat ibland, när man som vuxen avsätter ”tid till lek” och ”ställer upp” och barnet blir befriat från vardagssysslorna. Den vuxne är trött och stressad och barnet blir gnälligt.
Hm… när jag skriver detta inser jag att det kommer från den tiden när jag var en engagerad förälder som hade ett fungerande hemmaliv! 🙂 En del tips och inspiration finns i alla fall att hämta här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewforum.php?f=8&sid=95c749a0e23ff36549ebc88709f0bc21
Ett stenkast från Fyndet
/ 31 augusti, 2010Börja med maten – låt henne vara med
Diska – när Prinsessan har somnat, eller låt henne vara med
Jag har slutat röja i köket när barnen är vakna. Vi läser, pratar, är ute och gungar och har det bra när det är som bäst. Bråkar om något när det är mindre bra…
Och så sluta ha dåligt samvete! Prinsessan är hos/med dig. Jag tror inte att hon tycker det är så viktigt vad ni gör, bara ATT ni gör saker tillsammans. Tids nog kommer hon med krav om VAD ni ska göra…