Är det här dagen?

Idag, min kära Prinsessa, är jag betydligt sämre än jag var igår. Tåget till Växjö där jag skulle träffa din mamma var en halvtimme sent; tur att jag hade lite extra marginal så att jag inte missade tiden. Jag antar att det egentligen finns mycket att säga om det där mötet. Jag försöker dock hålla det kort för jag är trött och sjuk. Hur som helst: det var tydligt att jag dels målat upp en onödigt negativ bild och dels att din mamma och jag inte samma minnen av det telefonsamtal vi hade den 24/5.

Jag gick till mötet för att träffa ett avtal om hur det skulle gå till när du skulle flytta. Din mamma hade inte samma inställning. Turligt nog hade jag och Å ett långt samtal igår där hon påminde mig om att lämna mina egna tankar och känslor utanför. Hon underströk att jag skulle vara din ambassadör och berätta om det du uttryckt att du ville – inte mina intryck, åsikter och känslor. Det gick bättre än någonsin att prata med din mamma – och med familjerätten. Jag förklarade helt enkelt vad du gjort – att du pratat med din rektor om att byta skola och med skolsköterskan istället för en kurator – och att du hade ett genomtänkt resonemang bakom din önskan att flytta. Jag tappade aldrig humöret eller blev upprörd.

Din mamma förklarade att du inte alls varit så tydlig i din kommunikation med henne. Hon tog också upp en handfull grejer som hon inte var så nöjd med, som att jag låtit dig gå på studiebesök på skolan här i Skåne utan att berätta det för henne och att du åkte ensam på tåget. Men jag märkte att luften på något sätt gått ur henne. Familjerätten argumenterade mot henne och hon blev tystare. Hon grät en hel del. Hon var så klart ledsen, för hon förstod vartåt det barkade. Jag förstår henne, för jag har varit i precis samma sits. Jag gissade dessutom rätt när jag antog att en del av det hela hade att göra med pengar.

Hon var rädd att inte kunna bo kvar i sin lägenhet. I det läget kändes det bra att jag och Å tidigare pratat igenom vad som var acceptabelt för oss, så jag erbjöd henne att behålla barnbidraget (som vi ändå aldrig haft tillgång till här i Skånefamiljen) och att hon skulle slippa betala underhåll till oss. Utfallet blir att vi slipper betala dryga 1 500 kronor i månaden till henne. Dessutom betalar hon hälften av dina resor.

Det kändes rätt bra att kunna komma med det budet. Man märkte att hon blev lite lugnare och efter det så gick mötet i stort sett ut på att vi drog upp riktlinjerna till en överenskommelse för hur din flytt hit ska se ut. Din mamma ville vara med och bestämma vilken skola du ska gå i och så pratade vi om hur umgänget med henne ska fungera. Till höstlovet ska vi utvärdera hur du haft det och ge dig en chans att ändra dig. Om allt verkar bra då så kör vi helt enkelt på.

Jag tog helt slut på vägen hem. Tåget var 20 minuter försenat och jag kände mig sjuk och jävlig. Jag är fortfarande matt som… en matta, men jag har packat väskan och imorgon tidigt åker vi till Spanien – du och jag och hela familjen. Jag går och lägger mig efter en stadig pastis, svag, trött och snuvig, men jag gör det med vetskapen om att det här kanske är första dagen på resten av mitt liv. Det här kanske är dagen som är början till slutet för åratal av kamp, sorger, misströstan och sorger. Det här är kanske dagen då vi äntligen kan hoppas på att du får komma hem.

Frontlines

Det här inlägget publiceras efter en viss tidpunkt eftersom jag inte vill avslöja för mycket för fel läsare.

Senaste halvåret, sedan i februari, har Prinsessan talat allt mer om att flytta till mig. Hon har talat om det tidigare också, men relativt sporadiskt. Sedan februari har hon däremot varit mycket tydlig med vad det är hon vill. Jag har svarat att hon så klart är välkommen hem, men att det är viktigt att hon är tydlig med sina önskemål – och att mamma måste veta. Jag och exet har haft en relation som mycket sakta blivit bättre och vi kan nu ses utan att det blir bittert och skitkonstigt, så jag har varit öppen med att jag har påmint Prinsessan om att påminna mamma. Exet har svarat att det inte är någon omöjlighet, men att hon vill att Prinsessan ska träffa en kurator eller terapeut så att hon får prata med någon om vad hon känner och vill, och att hon vet vad hon ger sig in i när hon byter skola och flyttar från kompisarna.

”Vi får se till att vi får det här klart innan sommaren.” har Exet sagt. För min del passar det utmärkt och vi kom överens om att Exet skulle ta tag i kuratorbiten så snart som möjligt. Tiden gick och inget hände. Prinsessan undrade, frågade och tjatade och jag svarade att vi måste ha tålamod för mamma ska ordna så att du kan prata med någon om vad du vill. Hemma hos Exet uppträdde Prinsessan demonstrativt, bland annat genom att trotsa och genom att sätta upp post-its i hela lägenheten där hon skrev ”jag vill bo hos pappa”. Sedan tog hon själv tag i problemet. Hon gick till sin rektor och bad henne helt sonika om hjälp att byta skola, för att sedan boka egen tid med skolsköterskan – som hon tyckte fungerade bra som kurator. Både rektorn och skolsköterskan (som de facto har utbildning i terapi) berättade för mig att Prinsessan var mycket tydlig och att hon hade en uppsättning mycket genomtänkta argument för att flytta, bland annat det att hon bott hos mamma så länge att det nu inte är mer än rättvist att hon bor hos pappa och att hon har en större familj med fler att sakna här hemma. När man frågar henne om hur hon känner inför att lämna kompisarna så svarar hon att det så klart kommer att vara ledsamt, men att hon kommer att få nya kompisar. Hon är rätt klok, den där tjejen, och jag har känt mig mycket glad och hoppfull: ska jag äntligen få ha min lilla stora tjej hos mig, som det var menat? Som en riktig familj, ett riktigt liv? Jag har knappt kunnat tro det men varit försiktigt positiv.

Till sist kontaktade Exet mig och förklarade att hon bokat en telefontid där Prinsessan skulle prata med en terapeut. Den låg några veckor fram i tiden. När dagen väl kom, visade det sig att det inte alls var Prinsessan som skulle prata – utan Exet – och att det var fråga om någon sorts förberedande samtal inför ett framtida möte. Exet fick alltså definiera problemet och sedan tog väntans tider åter vid. Ytterligare några veckor senare ägde mötet rum, men återigen var det Exet som hade kontakten med terapeuten och inte Prinsessan. Jag undrar i mitt stilla sinne om det var ett medvetet drag eller om Exet missförstod alltsammans. Icke desto mindre.

Den 24 maj ringde Exet. Jag satt på tåget på väg till Helsingborg där jag skulle fira min examen från yrkesutbildningen jag gått de senaste två åren. Täckningen var inte den bästa, bakgrundsljuden var många och Exet pratade inte helt tydligt, eftersom hon var upprörd och tidvis grät, men i grova tal gick samtalet så här:

Hon: ”Jag har pratat med terapeuten nu.”
Jag: ”Har du? Skulle inte Prinsessan..?”
Hon: ”Det trodde jag också, men så var det inte. Terapeuten säger i alla fall att Prinsessan inte under några omständigheter ska blandas in i det här beslutet; det är något som du och jag måste komma överens om.”
Jag: ”Självklart.”
Hon: ”Vi måste låta henne flytta. Annars kommer hon att hata oss för all framtid.”
Jag: ”OK. Ja, det är lugnt. Det ordnar vi.”
Hon: [Snyftar]
Jag: ”Hur är det? Hur känns det?”
Hon: ”Hur tror du?”
Jag: ”Så klart. Jag förstår. Var inte ledsen. Jag lovar att vi fixar det här. Hon kommer att få det jättebra och det är inte så att ni aldrig ses igen; vi byter rakt av så att du har henne mer på loven och så kör vi på det upplägget.”
Hon: ”Jag vet inte om jag har möjlighet att träffa henne varannan helg!”
Jag: ”Men hur kan det komma sig?”
Hon: ”Jag har inte råd!”
Jag: ”Men oroa dig inte för det. Du behöver inte betala något underhåll till mig. Jag behöver inte de pengarna.”
Hon: ”Men det är inte bara det! Om hon flyttar får jag mindre bostadsbidrag och så får jag inte behålla barnbidraget!”

Jag minns inte precis vad mer vi talade om, bortsett från att hon ville att vi skulle ses i familjerätten för att upprätta ett avtal för hur det skulle fungera när Prinsessan flyttade. Jag berättade att vi inte behövde gå till familjerätten, eftersom ett avtal oss emellan är lika giltigt som ett som upprättats av familjerätten. Hon menade att med tanke på vår historik och våra samarbetssvårigheter så ville hon helst att vi sågs med en moderator. Visst, sade jag. Jag vill inte att du ska känna dig obekväm. Jag vill att vi ska fixa det här så att det blir så bra som möjligt för alla. För mig stod sakfrågan klar: Prinsessan ska flytta till Skåne och börja i ny skola till hösten, men premisserna för det är inte helt klara.

Sedan dess har avtalstid bokats, Prinsessan har varit på studiebesök i sin framtida skola och jag har funderat en hel del på vad det är för slags avtal Exet pratade om. Med hennes oro för pengar i bakhuvudet har jag dragit (kanske – förhoppningsvis – falska) slutsatser om att det är det saken handlar om. Om hon skulle mista delar av sitt bostadsbidrag, barnbidraget och det underhåll jag betalar så skulle det innebära en förlorad inkomst på 2 500-3 000 spänn per månad och hon skulle antagligen tvingas flytta till antingen något mindre eller något med betydligt lägre standard. Hade jag varit i hennes kläder hade jag gjort en hel del för att försöka bibehålla den levnadsstandard jag hade, så jag förstår hennes (eventuella) önskan att försäkra sig om mitt fortsatta bidrag och bibehållna barnbidrag.

Samtidigt är det förstås fullständigt vansinnigt. Eftersom det i lagens mening egentligen skulle vara hon som betalade mig om Prinsessan bodde hos mig, så skulle jag få barnbidrag plus underhållsbidrag från henne. Skillnaden mellan 2 500 kronor i extra inkomst (som det hade sett ut om hon betalade mig och jag fick barnbidraget) och runt 1 500 kronor i utgift (alltså min nuvarande situation) är 4 000 kronor. I effekt skulle det betyda att jag i princip betalade henne 4 000 kronor i månaden, att jag försörjde henne, samtidigt som Prinsessan bor hos mig och jag bär upp 95% av kostnaderna för henne. Det låter också helt otroligt, men faktum är att jag inte skulle bli särskilt förvånad om det visade sig att det förhåller sig på det viset.

Jag har suttit och funderat över worst case, vad jag skulle vilja uppnå och vad jag kan acceptera. Människor runt mig har uppmanat mig att inte gå med på ”vad som helst”, medan jag faktiskt kan tänka mig att gå med på rätt mycket bara för att slippa bråka och för att äntligen få hem flickungen; pengar är absolut inte det viktigaste när det gäller mitt barn. Bara Exet hon ställer helt orimliga krav kommer jag att säga tvärt nej, och då är vi i en konflikt som bara kan lösas om endera parten ger sig – eller återigen i domstol, något som jag självfallet vill undvika till varje pris. Nåväl. Den som lever får se, tänkte jag. Hon får helt enkelt bara berätta vad hon vill och jag hoppas att hon överraskar mig på ett positivt sätt.

Idag hämtade jag Prinsessan på skolavslutning och vi for hem till Skåne. Vi pratade en del i bilen under den långa resan hem och jag berättade att jag skulle träffa hennes mamma.

”Imorgon träffar jag mamma och då ska vi prata om hur det ska bli nu med din flytt. Vi måste komma överens.”
”Jag vet. Jag var lite ledsen igår, för det känns jobbigt att lämna alla kompisar.”
”Det förstår jag absolut. Du vet att du inte måste flytta va? Du kan ångra dig om du vill och då stannar jag bara hemma imorgon.”
”Jag vet att jag får det, men jag vill inte ångra mig. Jag vill bo hos dig.”
”Det får du. Det ska bli så fint att äntligen få ha dig hemma. Vad har mamma sagt om mötet vi ska ha?”
”Inte mycket. Hon har sagt att jag får bestämma helt själv när jag blir 12.”

Det tog ungefär en halv sekund innan jag drog nya slutsatser om vad som skulle kunna vara Exets syfte med mötet hos familjerätten. Det är mycket möjligt att det inte alls handlar om pengar – åtminstone inte bara om pengar – utan om att hon tycker att Prinsessan ska flytta när hon fyller 12 och inte alls till hösten och att det är det hon vill upprätta ett avtal om. Det är faktiskt mycket troligt. Jag har svårt att beskriva känslan som sköljde genom mig vid insikten. Det kändes kanske som om någon stack hål på mina fötter och fingrar och att allt rann ur mig. All kraft och all ork och allt hopp.

Jag ska alltså stiga tidigt ur sängen imorgon och jag ska resa i två timmar till Växjö. För resan ska jag betala i runda slängar 200 spänn. Sedan ska jag sitta i en och en halv timme på ett möte där hon åter ska stipulera villkoren för hur saker ska vara. Om det nu är så som jag tror så kunde hon väl för i hela helvete bara kläckt ur sig det på telefon: Prinsessan får bara flytta när hon fyllt 12. Sedan ska jag åter betala 200 spänn och spendera ytterligare två timmar på tåget. Jag ska alltså punga ut med 400 kronor och lägga nästan en hel dag på att åka till Växjö för att hon ska berätta att Prinsessan inte ska flytta förrän om två år och att vi ska teckna något jävla ”avtal” om det.

Jag har fått någon jäkla sommarinfluensa från ungarna. Jag är svag, jag hostar och jag bara vill inte. Jag vill inte åka dit för jag är rädd att det kommer att bli som jag fruktar och då är jag rädd att jag inte kan hålla mig i skinnet. Jag är rädd att jag kommer att berätta precis vad jag tycker om henne och hennes beteende. Jag är rädd för att stackarna på familjerätten återigen ska sitta stumma och passiva – trots att Prinsessan uttrycker precis det hon vill göra. Jag är rädd för att berätta för Prinsessan att mamma låtit oss hoppas förgäves och att hon återigen har ändrat sig. Jag är rädd för att Prinsessan inte orkar vänta, att hon ändrar sig. Jag är rädd att hon aldrig kommer att bo hos mig.

Mitt enda hopp är att jag är alldeles för svartsynt och att jag tolkar in långt mycket mer än vad Exet avser. Men varför i hela friden vill hon ses på familjerätten om det inte är någon jäkligt stor grej hon vill ta upp? Jag hoppas att det bara är någon skitsak och jag hoppas att jag bara målar fan på väggen, precis som vanligt; det är ju det som jag gör bäst.

Min lilla Prinsessa. Av allt mitt hjärta önskar jag att din mamma bara gör dig till viljes, att du slipper vänta, slipper oroa dig och slipper längta. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Du förtjänar att alla lyssnar på dig, för du är förståndig och du vet vad du vill. Jag sätter allt mitt hopp till att den här långa, långa väntan äntligen ska få sitt slut i morgon. Du finns alltid i mitt hjärta och jag vill bara att du ska vara lycklig – var du än väljer att bo. Stora kramar från din pappa, som i skrivande stund helst vill springa och gömma sig.

Vad ska man göra?

Vad ska man göra då man inte får ta sitt liv?

Vad ska man göra när man inte får sticka och aldrig komma tillbaka?

Vad ska man göra när situationen är olösbar?

Ska livet vara så här? Ska man leva med de här känslorna? Ska man leva under de här förhållandena?

Då tror jag att jag tackar nej.

Död?

Det var lite drygt två år sedan jag skrev här, och dessförinnan var jag inte direkt aktiv med skriverierna. Anledningen är att jag helt enkelt har levt ett bra liv i jämförelse; för mig har bloggandet varit ett sätt att spy ur mig lite skit och kanske få sympati för min situation. När jag inte har något särskilt att klaga över så skriver jag inte heller. Drivkraften har varit sorg, ilska, frustration, ångest och liknande känslor. Det är en rätt tråkig drivkraft, inser jag, men så är det. Jag betvivlar att jag kommer att skriva igen inom den närmsta framtiden, men nu skriver jag i alla fall. Det har föranletts av något så märkligt som en lust att skriva för skrivandets egen skull. Det är konstigt eftersom jag  nu för tiden ytterst sällan har den lusten, och när jag har den skriver jag saker som jag känner att jag måste skriva. Samtidigt kan jag inte förneka att det är skönt att låta tankarna flyta ut så här. Jag är en skrivande varelse och trivs egentligen allra bäst när jag kan uttrycka mig i skrift.

Jag återhämtar mig från en besvärlig förkylning som gjort mig matt och yr de senaste två veckorna. Jag började bli märkbart bättre för två dagar sedan, men det har gått långsamt. Jag får ta en sak i sänder och vila mycket och då passar det bra att skriva lite. Det blir nästan automatiskt en bra dag när jag kan sitta och knappa lite. Den här dagen är dessutom vacker. För en gångs skull ligger det riktig snö i Skåne och den smälter inte bort. Solen skiner in i vardagsrummet och min treåring pysslar med lite av varje, samtidigt som barn-tv maler på i bakgrunden.

Det är bra. Jag mår bra – i själen alltså. Det känns förvisso som om att jag har ett stort sår i mig, men just nu läker det och ömmar på ett bra sätt. Tyvärr hör det inte till vanligheterna. Eller – i alla fall är det så att jag nästan aldrig hinner stanna upp och känna efter. Det går för fort helt enkelt, och det är nog inte så bra. För jag vet att det kan vara annorlunda imorgon. Faktum är att det har varit det de senaste månaderna, till och från. Det där såret brukar kännas infekterat och det brukar värka. Jag är otrygg och osäker och mår nog egentligen inte så bra. Men idag är en bra dag. Jag tycker om den.

Moral

Det finns många olika sorters moral. Det finns moral som kopplas till etik, det finns moral som kopplas till humör eller sinnesstämning och så finns det arbetsmoral. Det är om det där sistnämnda jag vill skriva några rader. De senaste tre åren har min arbetsplats dragit ner. Det rör delvis antalet anställda men främst omkostnader för de tidningar vi producerar. Det har lett till att tidningarna blivit gradvis sämre och att en del av dem lagts ner.

När jag började här hade jag ett av de bästa jobb jag kunde tänka mig; mina drömmar hade slagit in och jag jobbade så mycket att det nästan inte var hälsosamt. Jag gjorde det för att det var roligt och för att det gav mig saker. Jag hade förtroende från ledningen, kallades ”en tidningsmänniska” och gick från klarhet till klarhet. Mitt jobb kändes uppskattat och viktigt: folk började lägga märke till mitt namn ute i stora världen också. Men så började de svåra åren ge sig tillkänna också hos oss på förlaget. Vi hade lyckats rida ut de värsta av lågkonjunkturens vågor utan att behöva sparka fler än en handfull kollegor (till skillnad från kollegor i branschen, där mer än 25% fick gå från sina jobb), men det verkade inte gå längre. Så resurserna ströps och min tidning blev därmed en liten smula sämre. I kombination med konkurrensen på marknaden räckte det för att vi skulle börja tappa läsare och eftersom intäkterna inte blev de samma som förr valde man att strypa min budget ytterligare. Så fortgick det tills tidningen slutligen lades ner. Det var ett och ett halvt år sedan det skedde, men fortfarande strömmar det in likes på tidningens fb-sida, vilken fortfarande finns kvar.

I takt med att resurserna ströps och tidningen tappade läsare blev det förändringar i ledningen. Den nya chefen har bara sett nedgången – inte storhetstiden – och det verkar det som om hans förtroende för mig redan från början var ganska lågt. Nu jobbar jag med en annan tidning som lämpades över till mig för några månader sedan. Den var redan då förlusttyngd och på gränsen till att läggas ner. Nu förväntas jag komma med lösningar som vänder minus till plus, fast jag knappt ens fått grepp om vad det är för tidning, vilka som läser den och varför de hela tiden blir färre.

I måndags fick jag reda på att min chef var hemma i vinterkräkan. Jag gick och frågade second in command om det fortfarande var aktuellt att genomföra det planerade mötet på tisdagen; om inte så tänkte jag arbeta hemma. Second in command menade att det nog var bäst att skjuta upp mötet tills chefen blev frisk och föreslog fredag som ny mötesdag. Följaktligen arbetade jag hemma igår. Men tro det eller ej: där nåddes jag av ett telefonsamtal där en av mötesdeltagarna undrade varför jag inte var på jobbet. Vi skulle ju ha möte. Jag förklarade mitt samtal med second in command och hänvisade till vår plan att avhålla mötet på fredagen.

I morse när jag kom till jobbet gick jag in till chefen (som nu var på plats) för att stämma av med honom:
”Jag pratade med second in command i måndags och med tanke på att du var sjuk så siktade vi på fredag istället.”
”Ja. Men det var i måndags jag var sjuk. Vi hade mötet igår.”
”Det var ju lite olyckligt. Second in command menade…”
”Det må vara hänt. Vi hade mötet i alla fall. Jag informerar dig om vad vi gick igenom på fredag.”

Det gjorde mig rätt irriterad. Chefen valde alltså att hålla ett möte om min tidning och ta beslut om den utan att jag fick vara med och komma med synpunkter eller ens lyssna på resonemangen. Dessutom verkade han se det som att jag misskött mig som inte var på plats i tisdags. Just nu har det resulterat i att jag skriver ett blogginlägg om arbetsmoral – som i skrivande stund är ofantligt dålig. Men för att vara ärlig började förfallet i samma stund som förlaget började förfalla – genom att höja kraven och sänka resursnivån. Min arbetsmoral har blivit sämre undan för undan de senaste tre åren och jag har faktiskt sett mig om efter andra jobb. Det är något djupt olustigt över att se hur saker och ting rinner som vatten mellan fingrarna hur man än kupar händerna samtidigt som man vet att man hade kunnat lösa problemen om man bara fått pengar nog att köpa en skål. Det gör mig illa till mods att uppleva hur chefen går över huvudet på mig och det gör mig väldigt omotiverad när han klart och tydligt inte har förtroende för mig och mitt arbete.

Kort sagt: idag är min arbetsmoral så låg som den någonsin varit. Jag är ytterst nära att resa mig upp och gå längs korridoren tills jag kommer längst ner dit chefen har sitt kontor. Väl där skulle jag överräcka mitt korta meddelande om min uppsägning. Det enda som hindrar mig är att jag inte vet vad jag skulle göra sedan; arbetslöshet är inte direkt moralhöjande det heller. Så jag sitter väl här och harvar vidare med en skittidning som jag inte intresserar mig det minsta för och som antagligen kommer att läggas ner inom ett par månader ändå. Jag har inga resurser för att göra den bättre så även om jag var våldsamt passionerat förälskad i blaskan och dess innehåll så skulle jag ändå inte ha kunnat göra något för att vända den tragiska utvecklingen. Det är som att sitta och se någon dö. Allt jag kan göra är att blåsa in lite luft i de rosslande lungorna för att hålla stackarn vid liv ytterligare några dagar. Det är ett ofantligt resursslöseri och dessutom förödmjukande. Jag är en jävligt duktig tidningsmupp och jag har all förmåga i världen att lägga ner min själ i projekt som jag upplever som meningsfulla. Att jag blir satt att vispa sur grädde ser jag nästan som en förolämpning; är det allt jag duger till? Vem fan som helst fattar väl att sur grädde inte blir fluffig hur man än vispar den. Dessutom stinker den.

Fy fan för att jobba på undantag. Det finns mängder med organisationer (och chefer) som jag hellre skulle arbeta för. Det är dags att lämna den här skutan och ta sig till en båt som håller vatten och där jag har förtroende nog att stå vid rorkulten. Det är idag det börjar. Idag är början till slutet för dålig arbetsmoral och för min tid på den här skorven. Jag ska vidare. Havet är blått, stort och kan ta mig var jag vill. Känner du till ett fartyg med ärlig besättning och en hygglig skeppare så mönstrar jag gärna på. Jag erbjuder kompetens, plikttrohet och yrkesstolthet. Jag bidrar med innovation, passion och nya lösningar. Jag står för mångsidighet, icke linjärt tänkande och en jävligt het penna. Dessutom kan jag garantera god arbetsmoral så länge jag tas på allvar och så länge jag får förvalta ett förtroende. Jag finns här, men jag skapar min egen framtid. Vänta inte för länge.

12/3, 2014: Och så var det nutid

Som ni fattat har jag skrivit en mängd inlägg under Processen, inlägg som jag inte publicerat förrän efter det att själva Processen avslutats. De har jag undan för undan publicerat med jämna mellanrum tills inga inlägg fanns kvar och jag så att säga kommit ikapp. Hädanefter publiceras inlägg när de är färdigskrivna. Bara så att ni vet.

8/9, 2014: Skjuts till jobbet

I morse traskade du och jag i duggregnet från tåget till skolan. Vi pratade om politik och det förestående valet. Jag försökte förklara för dig om ministrar och mandat. Du lyssnade och frågade. Och plötsligt stod det en bil i vägen. Det var din mamma. Hon hade lämnat dina gympakläder som jag inte fått med mig. Hon erbjöd mig skjuts till jobbet, men jag tackade först nej, innan jag bestämde mig för att ta chansen att ta ett snack med henne.

Hon pratade på. Jag var tyst. Vi hade kommit halvvägs då jag tog upp det där med att hon ville ha pengar för att skjutsa dig. Jag bad henne att överväga om vi kunde samarbeta som vanliga föräldrar – utan att ta betalt av varandra. Då bad hon om ursäkt och berättade att hon inte haft något val – att hon har det så dåligt ställt att hon inte reder ut att göra något extra, som att köra dig till Älmhult så att du får träffa mig. Jag förklarade att om hon bara sagt det i förväg så hade jag stått för kostnaderna utan att blinka, och jag bad henne att hon skulle säga ifrån nästa gång.

Vi fortsatte prata. Hon förklarade att hon blir väldigt ledsen då jag kritiserar henne och att jag måste sluta med det om vi ska kunna samarbeta. Jag berättade att jag kände det som att jag blev konstant motarbetad av henne och att hon egentligen inte bryr sig om dig – bara att hon själv ska ha det bra. Jag lät henne veta hur jävligt det var att förlora den där tvisten och hur jag upplevde att du undan för undan försvinner från mig – att jag vet mindre och mindre om min Prinsessa och att jag känner dig lite sämre för varje tvåveckorsperiod: en helg kan aldrig vara ett substitut för två veckor. Hon sa att jag inte ställde upp och menade samtidigt att hon hela tiden ställde upp och var hygglig mot mig. Innerst inne vrålade hela jag ”BULL. SHIT!!”, men jag nöjde mig med att säga att jag kände precis på samma sätt när det gäller henne.

Hon pratade om det gamla livet och berättade hur hon mådde. Jag pratade om det gamla livet, om min depression och min utbrändhet, mina självmordstankar och hur de präglade mitt sätt att vara. Båda två fiskade upp kritik mot den andra, men faktum är att vi lyckades hålla det på en civiliserad nivå. Vi bad båda varandra om förlåtelse för det som varit och vi bestämde där och då att nu är bygones verkligen bygones. Jag lovade att aldrig mer ”klanka ner” på henne, som hon uttryckte det, och jag lovade att försöka att inte bli arg eller upprörd i diskussioner med henne – även om det är svårt att förhålla sig neutral och samlad när det gäller ens äldsta dotter (och nog sårade det mig när din mamma sa att hon inte trodde att jag hade någon som helst förmåga att sätta sig in i andra människors situation).

För första gången sedan jag kan minnas kom vi också överens om en sak. Din mamma varken velade eller förhalade. Vi kom överens om att samarbeta och att samarbete betyder att bägge två gör uppoffringar. Jag sa åt henne att om hon bara kan tänka sig att lämna eller hämta dig någon gång i månaden så ser jag till att stå för det ekonomiska. Vi får se om din mamma någonsin kommer att göra det, men nu vet hon i alla fall var jag står. Och vi vet båda att det här nog var det bästa samtalet vi haft på säkert sju år.

Jag vet inte om jag vågar hoppas på att det kommer att fungera, men jag kan inte låta bli. För första gången på länge, länge är jag inte så orolig längre. Jag behöver fred. Krig gör mig så trött.

31/8, 2014: Responsen

Samma kväll som jag skrivit mejlet i förra inlägget fick jag ett sms från exet. Det löd så här:

”Jag har sett ditt mail. Ska lägga tjejerna nu och svarar dig imorgon.” Jag var fortfarande omtumlad och väldigt besviken, så jag svarade:
”Om du tänker föra ett resonemang som grundar sig på att jag har mig själv att skylla, ber jag dig låta bli.”

Hittills inget svar, ett förhållande som på sätt och vis bevisar min tes; det hon tänkte skriva var en radda förmanande ”I-told-you-so”-skitsnack, där hon egentligen inte hade annat att säga än att det hela är mitt fel, alternativt hänvisa till domen som just fått laga kraft. I det fallet skulle hon antagligen säga nåt i stil med att ”eftersom domen är som den är så har jag inga förpliktelser gentemot dig”. På ett rent juridiskt plan stämmer det, men på ett mellanmänskligt och föräldramässigt plan gör det det inte; bara för att man har rätt (ett av exets favorituttryck) att göra en sak, betyder det inte att man måste utnyttja den rätten. Man kan till exempel vara den storsinta i relationen och bjuda till för att det ska bli så bra som möjligt för alla.

Även om jag egentligen inte vet om eller vad hon tänker skriva, kan jag inte låta bli att via mina förutfattade meningar tycka att sådan respons är jävligt konstig, eftersom jag på ett ganska tydligt sätt uttrycker att hon börjar närma sig gränsen för samarbetets kollaps, samtidigt som jag uttryckligen ber henne att bjuda till och ge mig en fingervisning på vad jag kan göra för att hon ska bedöma det vara lönt att vara mer delaktig i mitt och Prinsessans umgänge.

Menmen. Sånt är livet. Och på tal om livet: jag har satans ont i fingrarna efter ett elva timmar långt sushikockpass på extrajobbet igår. Just sayin…

29/8, 2014: Det är så vi samarbetar

Enligt avtalet i rätten skulle exet betala en mindre summa pengar eftersom jag hämtade och lämnade i Växjö under våren och sommaren, trots att jag är hemma och är föräldraledig. Det är allt hon (enligt avtalet) kommer att betala eftersom jag ändå åker till Växjö för att jobba; när jag ändå är där så kan jag lika gärna stå för resorna, praktiskt likväl som ekonomiskt. I augusti ställde hon dock faktiskt upp och åkte halvvägs eller i alla fall en bit på väg för att lämna Prinsessan, så att det skulle bli lite kortare för mig. Jag blev jätteglad för det kändes som om vi slutligen kunde börja ställa upp för varandra. När jag påminde henne om betalning för augusti fick jag emellertid svaret att hon räknat på kostnaderna för de resor hon gjort – alltså de där resorna jag just nämnt – som jag trodde att hon gjorde för att vara hygglig och för att främja samarbetet. Hon ville, med stöd av sitt ombud, betala mindre än hälften av summan ifråga, och dra bort det från det underhåll jag ändå ska betala:

”Det kan mycket riktigt vara så att räkning inte är din starka sida då 333:- för juni samt 500:- för augusti blir 833:- och inte 883:-. 😉

Dessutom är det ju så att du inte hämtat och lämnat i Växjö mer än en gång i augusti månad. Jag har diskuterat med mitt ombud som tycker att det är rimligt att jag gör ett avdrag motsvarande den sträcka jag kört för att hjälpa till med hämtning och lämning av Prinsessan. Jag har kört sammanlagt 25 mil (4 mil Växjö – Alvesta t&r, 13 mil Växjö – Älmhult t&r samt 8 mil Växjö – Diö t&r) vilket ger 25 mil a 18,50 = 462,50. Efter avdrag ska jag betala dig 371:-. Vill du dra bort de från de 889:- som är månadens underhåll eller ska vi skicka pengar fram och tillbaka?”

Jag blev bestört och lite yr. Händerna skakade. Jag kunde inte tro att hon kunde vara så jävla, jävla småsint. Jag var fortfarande lite i chock, men jag samlade mig nog för att skriva ett någorlunda nyanserat brev tillbaka till henne:

”Jag drar bort pengarna, inga problem.”

Samtidigt vill jag berätta något som gör mig väldigt ledsen. Du har alltid sagt att du vill att jag och Prinsessan ska ses, att det är viktigt och så vidare. Samtidigt lyfter du inte ens ett finger för att se till att det händer. Det faktum att du ett par gånger i augusti körde en liten bit för att underlätta för mig gjorde mig så glad och hoppfull, eftersom jag innerst inne vill tro att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att anstränga dig – att vi faktiskt skulle kunna samarbeta som andra föräldrar. Jag trodde att du faktiskt öppnade för ett samarbete. Ditt sista mejl visade att det kanske inte är så.

Jag är medveten om att du lyckats få till ett mycket bra avtal i rätten. Jag vet om att du har rätt att knappt betala en spänn för att Prinsessan ska få träffa mig. Jag är också på det klara med att du knappt ens behöver stiga ur sängen för att se till att det händer. Jag vill dock göra dig medveten om att det inte gör det lättare för mig att ställa upp tillbaka. För varje sån här grej blir jag mindre och mindre villig att göra saker för dig – till exempel byta helger för att det ska bli enklare för dig att åka till England eller Asperö eller vad det månde vara. Annorlunda uttryckt: det här gör att samarbetet oss emellan försvåras. Mycket. För jag vill bara gråta när såna här saker händer. Jag blir bestört, förtvivlad och alldeles matt. Jag blir nedstämd i dagar. Jag kan inte – och vill inte – tro att du bryr dig så lite om att det fungerar. Det är ju nämligen så att det först och främst kommer att gå ut över Prinsessan.

Låt oss leka med tanken att jag, precis som du, skulle vägra att betala och vägra stå för hämtning och lämning. Vad skulle då hända? Prinsessan skulle inte få träffa mig alls, för du hade hävdat att du har rätt att inte vara delaktig. Det gör mig skitledsen och helt bestört. För även om du har rätt att strunta i hela grejen med mitt och Prinsessans umgänge så kan jag inte fatta att du faktiskt gör det. Om det verkligen är så som du säger – att du vill att vi ska ses, Prinsessan och jag – så undrar jag varför du inte har något intresse av att arbeta för att det sker. Din och min relation är ju själva grunden till att Prinsessan mår bra, och när grunden börjar knaka så kommer hon att fara illa. Och jag vill berätta för dig att grunden nu knakar. Betydligt.

Jag är så ledsen att det inte fungerar bättre mellan oss än att du ska vända på varenda krona när du gör ditt barn en tjänst. Jag tycker att jag generellt ställt upp på väldigt mycket de senaste åren, men kanske har jag fel för mig. Oavsett vilket: om jag kan göra något för att förbättra vår relation så att du kan känna att du vill ta större del i att se till att Prinsessan får träffa sin pappa, så lovar jag att försöka göra det.”

Jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att leda till någon förändring. Antagligen kommer hon att komma med lama motargument som inte håller längre än en avlöning och när jag påtalar det så kommer hon att bli tyst och ändå göra som hon själv tycker.

 

29/7, 2014: Börjas det igen?

Det är fortfarande den 29/7, 2014. De senaste veckorna har du glatt berättat om att du och mamma ska flytta till Lammhult, men att ni också tittat på hus i Kalmar. Mellan Kalmar och Norrhult, där din mamma jobbar, är det en timme och en kvart. Då hade din mamma nästan lika gärna kunnat titta på hus i Hässleholm. Det hade varit närmare 50 minuter närmare mig. Icke desto mindre: din mamma har inte nämnt något om en kommande flytt. Däremot fick jag idag klart för mig att hon fått jobb i Stockholm så hon ”kommer att vara där en del”. Jag vet inte vad jag ska säga. Domen som kom igår är baserad på nuvarande förhållanden – alltså att du bor i Växjö och går i skolan där. Jag har väldigt svårt att se hur det ska kunna gå till om din mamma ska vara ”en del” i Stockholm.

Jag kanske är paranoid, men jag misstänker att hon successivt kommer att ”föra över” er tillvaro till Stockholm, så att hon som boendeförälder (som ju som bekant har bra mycket mer att säga till om än umgängesföräldern – det vill säga jag) sedan bara kan flytta. Jag kan så klart protestera och ta till advokat, men jag anar att jag inte har mycket att säga till om den här gången heller. Det är lite lustigt det här, men din mamma har en gång sagt att hon inte kommer att flytta till Stockholm för att husen är för dyra där. Å andra sidan skulle en sån flytt vara ganska logisk: hur ska Nyamannen kunna få jobb som audionom i Växjö?

Kanske nojar jag bara. Kanske inte. Jag vet hur som helst inte vad jag ska göra nu. Jag bara skrattar och gråter om vartannat för jag står helt handfallen. Jag borde kanske börja med att kontakta min advokat – igen…