I helgen skulle Prinsessans födelsedag firas. Vi skulle gå på restaurang och sen samlas hemma hos exet för att äta tårta. Även om det funkar att träffa exet under såna omständigheter är det inte det allra roligaste. Eller – det är lite jobbigt, snarast. Man får liksom passa på vad man säger, vilket betyder att samtalsämnena ligger och guppar i en väldigt begränsad pöl. Det är lite för långa och lite för många tystnader. Men det funkar. Den här gången var dock förutsättningarna annorlunda – exets föräldrar med sina respektive, plus exsvågern och exsvägerskan med dotter skulle också komma.
Jag bävade. Minst sagt. Vad fan skulle jag svara om de frågade om mitt liv eller kom med menande kommentarer gällande förlovningsringen på vänsterhanden? Jag ville verkligen inte. Men vad gör man? Man får bara bita i bollen och ta tjuren i hornet – det är ändå ens enda barns femårsfest. Till på köpet var min käresta på besök; exet hade tidigt uttryckt att visst ville hon träffa min ”nya”, men inte på Prinsessans födelsedagsfest, så mitt hjärtas dam skulle få stanna hemma i min lägenhet under tilldragelsen.
Men hon hade kommit redan dagen innan, så vi var ute på några ärenden under lördagsförmiddagen. När vi körde in på gatan där jag bor, och där vi sskulle parkera bilen, stod min exsvärfar och hans nya bekantskap och packade ur sin bil. Jag våndades. Men vinkade. Och beredde mig på att stiga ur bilen och gå och hälsa och visa upp min tjej. Jag parkerade i en ficka 20 meter framför dem, steg ur – och fick se hur de skyndsamt försvann bortåt exets lägenhet – utan ens en blick över axeln. Jag blev minst sagt jävligt paff – och kände mig dessutom väldigt förolämpad. Jag kan inte beskriva exakt hur min flickvän kände sig, men glad över det var hon inte – det var uppenbart att exsvärfar och hans donna inte var så sugna på att träffa henne.
Jag och farsan – de enda representanterna från min familj, begav oss slutligen in i lejonkulan. Vi möttes på en kinarestaurang i stan och farsan var glad i hågen; på något vis har inte hans relation till mina exsvärföräldrar förändrats i någon större utsträckning, och han gillade dem på den tiden det begav sig. Jag högg tag i exsvärfar.
”Men tjena! Det var värst vad ni hade bråttom in från gatan. Såg ni oss inte?”
”Eh… Öh… Jo. Men B stod och stampade och ville in och vi var så hungriga.”
Yeah, right…
Men middagen var inte så farlig som jag trodde. Jag var ganska spänd och det kändes konstigt att liksom bara ta vid där vi slutade sist, men det funkade. Det var till och med försiktigt trevligt. Vi snackade och åt en stund, och begav oss sedan vidare. Snön började falla utomhus när jag och farsan köpt tårta och vägarna var snötäckta när vi ställde bilen utanför exets hus. Just nu verkar det som om vintern slutligen är kommen – det kommer att vara snö och minusgrader framöver och på onsdag kommer det att vara riktigt kallt.
Det bjöds på kaffe, tårta och kusinbus uppe i exets trånga lägenhet. Det gick också an, men jag stannade inte särskilt länge; hemma hos mig fanns någon jag mycket hellre ville spendera tid med…
anguin.wordpress.com 