Jag undrar om det är så det ska vara, att komma ut från familjerådgivningen med en känsla av att man är en angripen förlorare utan något som helst hopp om framtiden. Det kändes som om terapeuten och exet medvetet missförstod mig. Det slutade med att jag talade om precis de saker jag inte ville prata om och att jag till sist höjde rösten för att få dem att fatta. Frågan är om de gjorde det. Antagligen tyckte de nog att jag var jobbig. Dessutom lades korten på bordet; jag är ganska säker på att exet kommer att stanna här längre än vad jag gör, och det kommer att betyda att Prinsessan stannar hos henne. Det är något som jag funderat mycket över och jag är ärligt talat ganska övertygad om att exet, som inte har någon direkt brådska att flytta, kommer att vänta ut mig och sedan flytta själv något halvår senare. Och jag kan inte göra ett smack åt det. Hon säger förstås att det absolut inte ska bli på det viset, men att jag ju ”måste komma ihåg att det inte är hennes ansvar att jag vill flytta”. Hon väntar bara på att jag ska dra så att hon kan få vårdnaden om barnet. Det gör mig bitter, ledsen, kluven och fylld av självförakt. Jag hatar den här situationen. HATAR HATAR HATAR! Och jag hatar mig själv för att jag är så maktlös.
Den här världen är nog mer orättvis än rättvis. Det spelar fanimig ingen roll vad jag gör eller i vilka tider jag lever – jag kan aldrig få ha det 100 %. Om jag har vänner så har jag ingen flickvän. Har jag flickvän så har jag inget jobb. Har jag jobb så har jag inte mitt barn och har jag mitt barn så har jag inga vänner. Det går liksom inte att ha alla. Det är helt enkelt en omöjlighet – som om jag var någon slags jävla anomali fylld med element som stöter bort varandra. Fan, vad jag hatar omständigheterna. Helveteshelvete.
anguin.wordpress.com 
Jag och mina små
/ 16 mars, 2011I de här situationerna får du kanske fråga dig själv vad som är viktigast i livet. Rangordna dem. Därefter kan du aggera, efter det som är viktigast.
Sen finns kanske lösningar du inte tänkt på. Veckopendla för dig, dvs två olika boende, ena veckan med barn den andra med flickvän, jobb eller vad det nu är som drar. Förutsätter i och för sig ett flexibelt jobb. Ett annat alternativ kan vara att diskutera flytt med x:et. Ni kanske kan tänka er samma ort? Hon verkar ju också i flyttartagen.
Anguin
/ 17 mars, 2011Min högsta önskan är ju att Prinsessan skulle kunna få vara lika mycket med sin mamma som med sin pappa, men efter de diskussioner jag haft med exet så verkar chansen för att vi ska flytta till samma ställe väldigt liten.
Veckopendling hade kanske funkat, men det kräver ekonomiska resurser som jag inte har på långa, långa vägar; dessutom känns det som ett jobbigt liv att pendla fram och åter i 15 år…
Men, men… Vi får se vad framtiden bjuder på. Allting kanske löser sig.
Sandra
/ 13 mars, 2011Varför skulle ditt ex få vårdnaden? Bara för att du flyttar betyder inte det att ni inte kan ha gemensam vårdnad. Det hade mina föräldrar om mig och en bodde i Blekinge och en i skåne. Familjerätten var inblandad där också.
Anguin
/ 15 mars, 2011Det har du rätt i Sandra. Jag ska se över det alternativet.
Kat
/ 9 mars, 2011Ett litet sidospår, men jag vill inflika att en flytt – oavsett när – inte är världens katastrof för ett barn! Jag tror vuxna dels inbillar sig lite för mycket det här med ”barnens trygghet” och ”barnets bästa”, att det skulle vara en faktisk plats eller innebära att man måste träffa alla släktingar dagligen. Trygghet finner barnet i sig själv, genom att vara omgiven och ha kontakt med trygga vuxna. Dels verkar många föräldrar tycka det är bekvämt att skylla på det (”nej, vi kan inte flytta nu, för Pelle-Lisa går på lektimme/dagis/förskola/skola/gymnasiet”). Jag flyttade fem gånger som barn, tre gånger utomlands, bytte skola fyra gånger. Fast det är kanske inte jag som ska avgöra om det gick bra eller dåligt för mig 😉
Anguin
/ 9 mars, 2011Säg det till familjerätten 😉 Faktum är att de tar väldigt stor hänsyn till just boende och invand miljö.
Kat
/ 11 mars, 2011Familjerätten, soc, försäkringskassan, etc befolkas av stelbenta byråkrater som inte giter lyfta näsan ovanför pappershögarna och är så präktiga och självgoda att de borde spricka.
Anguin
/ 11 mars, 2011Jag säger inte alls emot dig där…
Chameleonlady
/ 8 mars, 2011Det beror ju på hur man ser på det. Om jag har förstått det rätt innebär en flytt för dig att barnet kommer närmare sina farföräldrar. Som man kanske kan anse betyder mycket för barnet. Och kanske kan flytten tajmas med ett naturligt byte av miljö för barnet, som t ex då det är dags att byta till avdelning för större barn på förskolan, börja förskoleklass eller liknande ???
Mina föräldrar flyttade i samband med att jag skulle börja skolan, vilket jag har tyckt funkade bra.
Anguin
/ 9 mars, 2011Flytten innebär att Prinsessan får närmare till sin farfar, och vad gäller restiden till morfar/mormor så blir den kortare än vad den blir från Växjö.
Anguin
/ 8 mars, 2011Grundtanken är alltid ”barnets bästa” och barnets bästa är standardmässigt bland annat att det ska få befinna sig i miljöer som det är bekant med, med människor som betyder mycket för det. En flytt går inte helt i linje med det.
Chameleonlady
/ 8 mars, 2011Bara en fundering, men varför innebär en flytt automatiskt att ditt ex får vårdnaden. Det borde ju lika gärna kunna vara du som får det, eller?