På ett bord i en liten välskött syrénberså stod en resegrammofon som med ett trivsamt knaster spelade Edith Piaf. Bredvid bordet stod en vitmålad trädgårdsstol och på den satt Arne Almgren i sin lördagskostym. Sanningen att säga satt han i skjorta, byxor och de nyputsade bruna skorna; kavajen hängde på stolsryggen och hatten låg på bordet. Helt klädd var han med andra ord inte. Han läste morgontidningen och rynkade ögonbrynen när han försjönk allt djupare i bladets huvudnyhet – vilken upptog mer än hälften av sidorna. Han lade slutligen tidningen ifrån sig och sträckte sig efter den blommiga kaffekoppen; skvätten som fanns kvar i det tunna porslinet hade kallnat för länge sedan, men han svepte ändå kaffet med en grimas. Han suckade och muttrade en svordom. Så reste han sig upp och tog sakta på sig kavajen och hatten, innan han lyfte stiftet från stenkakan och bar in grammofonen på verandan.
Det var en lördag i september och Almgren skulle ha varit i butiken om han fortfarande haft den kvar, men den brann ner strax efter jul. Försäkringspengarna hade inte riktigt räckt till att bygga nytt, men det kunde göra detsamma. Han skulle snart gå i pension och pengarna försäkringen trots allt gav var ett välkommet tillskott till slantarna från folkpensioneringsfonden. Han försökte se saker så positivt som möjligt, så på sätt och vis var det tack vare branden i butiken som han kunde köpa en ny grammofon, och den gav honom mycket nöje. Det var alltså inte så illa att butiken brunnit ner; han tänkte nästan aldrig på det.
Vad som däremot var svårare att glömma var att Tyra inte längre var i livet. Det var en olycka, och ingen kunde egentligen klandras. Herr von Rosen hade inte sett henne där hon gick i vägkanten, dold av buskagen som växte ända inpå vägbanan. Hon hade tagit ett steg ut i samma ögonblick som herr von Rosen kört förbi. Han hade kommit fort i sin Maybach och inte hunnit bromsa. Efteråt hade Almgren insett att han faktiskt hört smällen – Tyra hade bara varit 50 meter hemifrån när det hände. Äggen hon köpt låg spridda över hela vägen. Vita skal och gula fläckar ramades in av hennes blod som vore landsvägen ett ohyggligt konstverk.
Herr von Rosen hade varit på begravningen och stått med hatten i hand. Han hade tagit Almgren i hand och sett honom rakt i ögonen. Bett om förlåtelse för vad han orsakat. Almgren hade nickat. Det som hänt gick inte att göra ogjort, och vad tjänade det till att ge von Rosen skulden? Det var i alla fall så han tänkte vid begravningen och tiden närmast efter Tyras död, men nog hade han hatat von Rosen under sömnlösa nätter i sin och Tyras säng. Tankarna hade rusat runt i huvudet och minnena hade trängts med varandra där i hans plågade sinne. En mörk vinternatt hade han tagit på sig kläderna, tagit vedyxan i handen och börjat gå bort mot slottet. Han brydde sig inte om följderna, utan ville bara få tyst på allt som raspade och skrek i huvudet. Om han slog ihjäl von Rosen borde det i alla fall räknas som något slags avslut. Kanske skulle sängen kännas mindre tom efter det?
När han gick runt gathörnet hade han genast förstått att något var galet. Den öppna platsen vid Järnvägsgatan badade i ljus från elden som ylande brände hans livsverk till grunden. Han hade stått där i mörkret och kylan, med yxan i handen, och sett på när brandkåren släckte. Han stod kvar långt efter att brandbilen åkt därifrån och det började ljusna. Han sov numer på kökssoffan och oljudet i huvudet hade tystnat. Om det var brandens förtjänst eller om det hade att göra med att han sov på soffan hade han ingen aning om, men han var tacksam över att det slutat – utan att herr von Rosen fått yxan.
Men nu hade den legat länge nog i vedbon. Han suckade och skakade på huvudet för sig själv, innan han gick det korta stycket längs äppleträden bort mot vedboden, öppnade den gråtorra dörren och grep vedyxan. Så gick han över den knastrande grusgången, öppnade grinden och gick ut på gatan. En bit bort såg han de svartnade bjälklagen som var resterna efter sin herrekipering. Mycket hade röjts upp, men smutsigt tegel låg fortfarande huller om buller med brända trästumpar. Han gick förbi utan att ens se åt eländet, men nickade artigt åt fru Karlström, som gav honom en blick han inte kunde missförstå. Han tog av sig kavajen och hängde den över yxan. Sedan fortsatte han att gå.
Rundberg stod och hängde på sin grindstolpe. Han lyfte på hatten och flinade när Almgren närmade sig.
“Tjänare Almgren!” hälsade han. “Har du läst i tidningen?” Almgren svarade inte, så Rundberg fortsatte: “Tyskarna gick över polska gränsen igår. Jag kan tro att herr Görings Luftwaffe slutligen fick något annat att göra än att öva konstflygning.” Han verkade glad. Rundberg var ärkenazist, och tyskvänlig in till själva benstommen.
“Jo. Jag läste det.” svarade Almgren avmätt, utan att stanna.
“Då får vi säkert se herr Göring borta på slottet lite oftare nu!” ropade Rundberg efter honom.
Båvens yta krusade sig av en lätt bris som vaggade trädens svullna grönska. Doften av slaget gräs och sensommar låg i luften. Det skulle bli en fin dag som säkert kunde bli lagom varm, men Almgren var i sina egna tankar. Han måste tala allvar med von Rosen. Om von Rosen kunde tala med Göring så skulle han kanske kunna få honom att ta reson. De två var gamla flygarkollegor, goda vänner och till och med ingift släkt, så nog måste väl tysken lyssna? Och von Rosen stod i skuld till Almgren – han skulle vara tvungen att ta honom på allvar.
Ljuden och bilderna trummade ikapp i huvudet på honom, och han torkade sin tunnhåriga hjässa med Tyras broderade näsduk. Fördömda Rosen! Almgren hade från början förstått att Göring skulle bli problem. Och han började bli arg. På något vis hade tysken fått von Rosens svägerska Carin von Cantzow att helt tappa huvudet. Hon var redan gift och hade till på köpet ett barn. Hon och Göring hade gift sig ett par år efter att de träffats och flyttat till Tyskland. Hon hade dött för åtta år sedan, men tysken hade fortsatt att besöka sin ingifta släkt – däribland von Rosen, som också han tagit till sig Hitlers dumheter. Och att de inte skämdes för vad von Cantzow gjort mot sin familj! Rosen måste tala reson med tysken. Och gjorde han det inte var Almgren beredd att tvinga honom. För hans egen skull. Och för Sveriges – kanske hela världens.
Den idioten! Han spottade ursinnigt på marken. Han märkte inte att han tagit ut stegen. Vem som helst kunde se att nazisterna var en hop romantiska virrpannor, både i Sverige och i Tyskland. Det var illa nog att de annekterat Tjeckoslovakien året innan, men att oprovocerat angripa Polen var helt enkelt för mycket. Den som besatt vanligt folkvett förstod att den sortens angrepp aldrig skulle stå oemotsagda. Det var bara en tidsfråga innan britterna eller fransoserna skulle lägga sig i, och då var det adjöss med tyskarna.
Och Rosen var inte dum. Men han var uppenbarligen så uppslukad av alla löften om tusenårsrike och hårdare tag mot zigenarna och judarna att han helt förlorat förståndet. Jävla Rosen. Almgren kokade av ilska och muttrade för sig själv, alltmedan svetten rann nedför ryggen och fick skjortan att klibba sig fast. Yxan höll han i ett fast grepp under kavajen. Tyras sargade ansikte dök upp för hans inre syn, och hans fantasi målade det i äggskal, blod och äggula. Den satans Rosens röst sprakade inom honom, som en skiva som hakat upp sig på resegrammofonen: “Almgren får förlåta… Almgren får förlåta… Almgren får förlåta…”. Men Almgren tänkte inte förlåta. Ingenting var glömt. Inget var förlåtet. Han insåg det med glasklar tydlighet. Men nu skulle han avsluta det här, en gång för alla. Nu skulle von Rosen få yxan.
Han hade redan gått i nära en timme och vikit av in till vänster. Det var inte långt kvar till slottet nu. Han kunde se taket på huvudbyggnaden resa sig över ängsmarkerna, och till höger kunde han se de vältrimmade häckarna. Inom honom tuggade Rosens röst som en gammal båtmotor och bilderna av Tyra paraderade fram och åter. Han försökte blunda och skaka på huvudet för att bli kvitt de fruktansvärda scenerna, men utan resultat. Istället framträdde den förbannade Rosens lismande ansikte, med den tunna munnen som hela tiden upprepade orden han sagt vid begravningen. Hånlog han inte? För sin inre syn såg Almgren hur han höjde yxan. Hur han slog in de där vita tänderna, mosade näsan och krossade hela huvudet som en övermogen tomat. Han slog bort tankarna med en viljeansträngning. Han intalade sig själv att han måste tänka klart – sådana tankar kunde leda till att han gjorde något han ångrade.
Men när han stegade in på gårdsplanen skakade han av vansinnesilska. Hans ögon var svarta och pulsen sjöng i öronen på honom. Han styrde kursen rakt mot huvudingången. Någon ropade åt honom, men han uppfattade inte varifrån, eller vad som sas. Han grep om yxskaftet så att händerna domnade, medan han bestämt stövlade uppför trappan på dammiga skor, tryckte ner dörrhandtaget och klev in i en sval tambur som luktade läder. Det var dunkelt inne i byggnaden, men han hann ändå uppfatta några tavlor, en spegel och en statyett. Sedan såg han von Rosen.
Mannen såg förvånad ut. Han var oklanderligt klädd och höll en bok i handen.
“Herr Almgren?” sade han. Almgren drog fram yxan. Nu skulle det ske.
“Tack för lånet, herr von Rosen” spottade han, och sträckte fram yxskaftet mot den andre.
“För all del.” svarade greven. Han såg bekymrad ut. “Ni får gärna låna den längre om Ni behöver det. Annars är jag tacksam om Ni har möjlighet att ge den till Lind ute i trädgården. Han vet var den ska vara. Men först måste Ni få en kopp kaffe; det är trevligt att Ni kommer på besök. Har Ni förresten gått hela vägen?” Almgren svalde och torkade sig om munnen med handen. Han nickade.
“Det är vackert väder idag, så jag tog en bensträckare. Och tack – Jag tar gärna en kopp kaffe.” Han pustade, tog av sig hatten och torkade åter pannan med näsduken. Yxan ställde han i tamburen.
“Och kanske en konjak?” fortsatte greven.
“Gärna en liten konjak. Och under tiden måste jag verkligen tala med Er om herr Göring och om tyskarnas idiotiska manövrer.” Herr von Rosen skrockade.
“Det talar jag gärna om, herr Almgren. Gärna det. Låt mig ta Er kavaj. Vi går in i salongen. Efter Er!”
