Rågbrödsbagare

Jag har bakat rågbröd. Jag avskyr att baka rågbröd. Det har att göra med att jag inte har någon som helst kontroll över mitt bakande när det gäller rågbröd. Jag går som på glas när jag bakar i normala fall (och då bakar jag vanliga, enkla vetedegar eller nån surdegslimpa på sin höjd), men är kristallklart medveten om att inget bröd jag bakar blir det andra likt – ett tecken på att jag inte egentligen förstått mer av bagarekonsten än att följa recept.

När det gäller rågbröd är det etter värre. Det går inte att göra degprov på en rågdeg och när man vill blanda den i degblandare (i alla fall i min) blir det bara ett hål i mitten; själva degen trycks ut mot sidorna och blandas inte alls. I går började jag handknåda skiten i stället. Det var slitigt. Men det blev ännu slitigare när jag ringde en vän med större erfarenhet av rågdegsbakande. Hon menade att degen skulle vara så pass klibbig att den fastnade på händerna i alla fall lite när man knådade. Min deg var inte i närheten av den konsistensen; snarare liknade den Play-Doh – fast, formbar och lite äcklig.

Så jag fick tillsätta vatten – antagligen för lite – och knåda i ytterligare tio minuter (jag VEEEET: man ska inte arbeta rågdegar för mycket). Till sist satte jag in bröden i ugnen. De växte en liten bit. Ugnen var för varm, vilket ledde till att jag var tvungen att ta ut dem efter för kort tid, något som i sin tur innebar att skorpan blev ungefär centimetertjock samtidigt som själva inkråmet inte riktigt var färdigt.

Men… Jag kan ju glädja mig över min nya uppfinning: degskorpan. Knaprig utanpå och krämigt mjuk inuti. Fy fan.

Kräks

I bland vill jag bara spy på mitt liv. Som i dag. Jag får sån jävla avsmak för mina åstadkommanden och mina tillkortakommanden att luften helt går ur mig. Det ska liksom aldrig sluta – det där med att tryggheten, som man trott sig ha inom räckhåll – åter igen rycks undan. Alltid ska det vara något. Jag är trött på det. Jag vill inte längre behöva oroa mig för min försörjning. Ska man verkligen behöva göra det när man är 35 år gammal? Ska man behöva göra det efter fem år på högskolan och sex år inom branschen? Tydligen. Ungdomens val får man leva med ända till slutet. Jag kan i bland uppleva att det är jävligt orättvist, ty om jag vetat då vad jag vet i dag hade jag så klart valt helt annorlunda.

Idag går det trögt, så att säga

Inte så värst motiverad idag, trots mina avsikter att få saker gjorda. Det är för mycket funderingar i huvudet för att jag enkelt ska förmå mig att börja med mina översättningar, så jag sitter mest här och skrotar och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Jag är trött och tung i huvudet, samtidigt som jag suckar över tvätten, disken, städningen och dammsugningen som jag bara måste klara av; det börjar se för jäkligt ut hemma. Men jag vill fan inte. Jag tog en titt på skiten igår och rullade till och med fram dammsugaren, men jag blev helt äcklad och kunde inte uppbringa minsta lilla beslutskraft. Jag antar att jag får ta en sak i taget. När jag kommer hem får jag helt enkelt peta tvättmaskinen full och sedan börja plocka saker i lägenheten. Samtidigt ska jag göra köttbullar och potatismos till Prinsessan; det skulle hon ha fått igår, men jag orkade inte. Och så hoppas jag att jag hinner dammsuga. Och hänga tvätt. Det är glamour för hela slanten här, det förstår ni.

Hög arbetsbelastning…

…och många resor i tjänsten är anledningen till att jag fallit ifrån här på bloggen. Dessutom misstänker jag att jag drabbats av någon form av vårtrötthet; en typ som jag, med melankoliska drag, påverkas månne mer av årstidernas växlingar än gemene man. Just idag har jag saker och ting under kontroll. Tidningen går i tryck på tisdag och det skulle förvåna mig om jag inte kan färdigställa den idag. Överlag har senate veckan varit fantastisk eftersom jag haft en energi som jag saknat den senaste tiden. Det har verkligen hänt saker på jobbet och jag har all ork i världen när det gäller Prinsessan. Jag förundras ibland över hur fin hon är och vilket fint förhållande vi har hon och jag. Jag har garanterat utvecklats som pappa. Jag har tagit milsvida kliv sedan jag och exet skildes, men också bara det senaste halvåret. Jag blir bättre på att förstå mitt barn och bättre på att se vad hon behöver; som ren bonus verkar det som hon kommer allt mer tillrätta. Vi bråkar nästan aldrig nuförtiden. Vi har det bara bra.

 

På tåget

På väg mot Stockholm med tåget. Tro det eller ej, men det var sent den här gången också. Till SJs försvar ska dock sägas att de den här gången redde ut saken på ett mycket bra sätt. De motade förseningen i grind genom att frakta oss arma själar på buss till Alvesta, så att vi kunde stiga på Stockholmståget i tid. Mycket bra, kort sagt.

Men det ledde också till att jag inte hann ta något att äta på stationen. Och jag var redan så hemskt hungrig. Och jag vill inte handla på tåget för att det är så tokdyrt. Men jag föll till föga för en stund sedan. Svågern, som väntar i hufvudstaden, lovade att vänta med maten tills jag kommit fram (åh jävlar vad jag vill ha pommes frites och en bra burgare) så jag kunde i alla fall lägga det dåliga samvetet åt sidan, när jag tog mig en Norrlands guld och tryckte i mig en chokladkaka till first supper. Jesses, vad man lever av fett, socker och alkohol!

Stum

Det verkar på något vis som om hela jag tystnat. Det känns knappt som att jag längre tänker tankar som kan sättas på papper. Just nu är mina tankar och känslor så oerhört grunda att jag genast kan se botten på dem, och det gör inte direkt att jag hittar inspiration att skriva. Men kanske ska jag inte tänka på det viset. Kanske ska jag bara sätta mig och skriva, precis som jag gör nu, trots att det tar emot.

Luften är sval, men ljuset andas vår. Molntussar på himlen, sol och krokusar i rabatterna. De har förvisso inte slagit ut ännu, men det är nog bara fråga om några dagar. Men det är inte vår ännu. Inom mig hukar själen, tillknycklad och morgonsur. Den väntar på ljus, lediga dagar och på att jag ska bli frisk så att jag slipper gå runt och känna mig svag och trött. Jag är snart där. Ett par resor till andra städer kommer att bana väg för mig fram till påsk, då jag kan få vila, äta gott och umgås med mina kära. Det är tid som jag så väl behöver, för jag känner att jag är tung och oinspirerad. Blasé. Besviken. Inte intresserad av något. Jag måste samla mig. Måste hitta en väg ur det här gråa.

Vill ha

Min dotter vill ha så mycket av mig. Hon vill ha mig med allt vad det innebär. Hon vill att jag ska gosa, spela spel, torka rumpan, snyta näsan, hämta ditten, hämta datten, komma och titta, borsta håret och lite till. Jag har inget emot det, men vissa dagar är det jävligt tungt. Som idag. Prinsessan har varit kräksjuk sedan natten till fredag och det är först i natt som jag fått sova mer än två timmar i stöten, utan att stiga upp för att byta lakan, trösta, hämta vatten och tvätta av spyor. Kräksjukan kom lagom efter en treveckorsperiod med behandling mot springmask – dammsuga sovrummen och toaletten varje dag. Tvätta toaletten varje dag. Byta lakan två gånger i veckan. Byta handdukar varannan dag. Tvätta rumpan två gånger dagligen. Extrem handhygien. Och en sjuk, jävla massa tvätt. Hela sovrummet är fyllt med tvättade lakan och annan tvätt. Skåpen är i stort sett tomma. Jag hatar att vika tvätt, men jag måste. Det hänger över mig som en bila och jag kan bara sucka. Vill. Inte.

Och det är då Prinsessan klänger som mest. Det är då hon drar fram allt mellan himmel och jord på golvet. Det är då hon säger att hon inte vill ha någon pappa för att jag inte vill spela Bamses tråkiga jävla honungsjakt för trettionde gången. Hon har piggnat till efter sjukan och vill helst ut och springa. Hon är rastlös som en ål i en hink och för varje gång hon säger ”snälla pappa, sitt med mig!” stönar jag av skuld och skam  och vet inte var jag ska bli av. Tvätten måste slutligen vikas. Maten måste lagas. Jag borde dammsuga för det är skitigt här. Och disken har växt tillbaka som genom ett trollslag, trots att diskbänken var ren som pärleportens egen trappa igår.

Just nu har jag ont i axlarna och känner mig jävligt uppgiven, men det är en nåd att dottern ville ”leka att hon sover” och faktiskt somnade. Nu ska jag glo på en rulle. Och vika tvätt.

Kummin? Nåja…

Jag ville nog skriva om ingefära. Eller kanel. Eller om chili. Eller om paradisfrön kanske! Eller Shiso! DET är det inte många svenskar som smakat! Men så pratade jag med fästemön.

”Du är en kummin-man” sa hon, och jag undrade om hon hade rätt.
”Kummin? Njaa… Är jag inte mer en ingefärakille? Eller en chilisnubbe?”
”Nej. Du är kummin. Varlig, mustig och distinkt.”

Jag gillar kummin, men om jag har en favoritkrydda – alla kategorier – så är det svartpeppar. Det kan man använda till precis allting, till och med till efterrätter. Låt vara att jag gillar den för att den är så allround – inte för att den kanske är allra godast i jämförelse med alla andra kryddor. Men om jag tvingas tillbaka till basic – om jag fick välja en enda krydda – då skulle det vara svartpeppar. Att mala svartpeppar till Carbonaran, till köttgrytan eller till vad som helst är en härlig syssla. Jag sliter vid min tunga gjutjärnsmortel och skakar ut den finmalda kryddan i handen. Och den doft som sprider sig i köket är helt fantastisk. Oljig, lite syrlig, hög och genomträngande, men ändå lite hemlighetsfullt gnolande; en doft som vill vara för sig själv, men som gärna bjuder in om man söker den.

Jag tror att jag till stor del lagar mat med näsan. Min näsa är rätt stor. Min fästemö kallar den ”schnabel” och jag får erkänna att jag inte är så värst förtjust i epitetet, men det får väl gå – så länge hon är nöjd så. Min näsa är inte bara det som först kommer att knäckas om jag går in i en vägg – den är också, tack vare sin storlek, en fantastisk luktapparat. Jag vet att ni nog inte tror mig, men jag kan känna på lukten när riset är färdigt. Och jag kan känna på lukten om kokvattnet är tillräckligt saltat. Såna nosfärdigheter är en klar fördel om man lagar mat.

Men svartpeppar var det ju. Visste ni att svartpeppar och vitpeppar kommer från samma växt? Svartpeppar är den omogna frukten, som torkas, medan vitpeppar är själva fröet som helt skiljts från fruktköttet. Peppar är en hel vetenskap, utan tvekan, lika tveklöst som jag tycker bäst om svartpeppar framför vitpeppar. Små skrynkliga, svarta korn – som var gröna innan de torkades – har jag i stort sett i all mat. Prinsessan har proklamerat att hon ”inte gillar peppar”, men trots det äter hon oftast maten jag ställer fram. Och jag har som sagt peppar i allt jag lagar. Så lurad hon är!

Hon som väntade

De nya strumpbyxorna satt perfekt och hon var nöjd med sin sparsmakade make up. Hon hade in i det längsta velat över om hon skulle ha utsläppt hår eller uppsatt, men till sist hade hon fått så bråttom att hon bara borstat igenom det och låtit det vara. Hon satt på en parkbänk i Pildammsparken och det var småkylig, men solig vår. På Pildammarna simmade redan gäss, änder och svanar och hon tänkte att det skulle bli skönt att äntligen få lite ljus.

Hon satt med händerna i knäet och iakttog tyst de dykande änderna. Mellan ögonbrynen syntes en liten rynka när fåglarna kom ihop sig över något. Deras skrän störde henne i hennes funderingar och dessutom tyckte hon inte om tanken på att änderna skulle kunna göra varandra illa. Då var det bättre när de flaxande och rusande över vattenytan tog fart för att lyfta mot den bleka himlen; hon log varje gång, för det såg så roligt ut. De var fina där på avstånd.

På andra sidan vattnet gick en man i grå kostym och hon sträckte på sig för att se bättre. Nej, det var ingen hon kände igen. Hon suckade och återgick till änderna, samtidigt som hon tankspritt grävde i handväskan. Det var en fin väska. Den var gjord i brunt, fint skinn och hade en liten ficka för handskar. Spännet var kanske förgyllt. Eller så var det gjort i polerad mässing. Det kunde göra det samma – det såg ut som guld, speciellt så här i solen. Hon älskade väskan innerligt. Egentligen var den alldeles för dyr, men födelsedagspengarna från pappa hade gjort att hon fallit för frestelsen. Hon hade sett den genom ett skyltfönster på Östra förstadsgatan och hade som styrd av högre makt gått in i butiken och köpt den. Hon hade slängt kvittot så fort hon kom ut på gatan och i butiken hade hon stängt öronen när expediten bad henne betala. Hon hade öppnat portmonnän och sträckt fram födelsedagssedeln mot kvinnan bakom kassan. Hon hade inte räknat växeln, utan bara tagit sin väska och gått ut. Hon visste att personalen tittade efter henne när hon gick; det var lite konstigt att någon som gick klädd som hon gjorde hade råd med en så dyr väska. Inte för att hon klädde sig illa, men det var sant att hon inte hade råd att ha på sig det allra finaste. Ibland överfölls hon av små ögonblick av ånger, men för det mesta var hon så glad för sin väska att den hade fått kosta vad som helst. Genom sina tunna skinnhandskar kände hon spegel, läppstift, hårborste, puder, nycklar och kajal. Näsduken var svårare att hitta, men det gjorde hon ändå till slut.

En andhane vankade fram till henne och kväkte uppfordrande. Pärlögonen stirrade på henne och det gröna huvudet vickade försiktigt av och an. Hon vände skospetsen mot honom och han gav sig iväg längs gångstigen på sina simfötter. Hon såg efter honom tills han försvann bakom en sten. Solen gick i moln, och det blev genast kallare. Hon tog spegeln ur väskan och kontrollerade sminket. Allt var som det skulle. Till och med hatten satt som hon ville ha den. Hon skulle göra gott intryck.

Hon slog igen spegellocket och upptäckte en rundlagd man med gammeldags mustascher och en elegant halmhatt. Han bar kostym och i västen hängde en klockkedja. En örnnäsa satt under pigga ögon som skuggades av vita, borstiga ögonbryn.

”God dag.” hälsade han. ”Får jag slå mig ner?” Hon nickade.
”Det går bra.”

Den gamle satte sig med möda ner på bänken och vilade sin käpp mellan knäna. Han prasslade i kavajfickan med en papperspåse, som han efter en god stund fiskade upp. Så harklade han sig och strök sig över mustaschen. Hon visste att han sneglade mot henne, men låtsades försjunken i handväskans innandöme. Han harklade sig igen, men om det tog hon ingen notis. Till sist brummade han:

”Jag brukar komma hit och mata fåglarna. Jag går alltid till den här bänken förstår fröken, och just idag skulle det visa sig att här på sätt och vis var upptaget.” Hon svarade inte, och han försökte igen, samtidigt som änderna, som verkade ha känt igen honom, nu började sätta kurs på bänken där de satt:
”Jo, det ska jag säga. Det är så trevligt när de kommer. Det är ingen hejd på dem – de tycker att det är så gott med gamla brödsmulor och några av dem har jag fått att äta ur handen på mig. De är nästan tama. Se här! Nu kommer de!”
Hon lyfte blicken ur väskan, såg änderna och drog genast upp benen under sig. Mellan ögonbrynen kom rynkan tillbaka, djupare den här gången, och munnen smalnade av. Den gamle, som redan börjat kasta smulor åt fåglarna, hejdade sig.
”Det är ingenting att vara rädd för, unga fröken. De är inte farliga.” Hon satt spänd och tyst, uppkrupen på bänken. Han gav henne en blick och tog några steg i riktning mot vattnet, där han omsorgsfullt skakade ur papperspåsen. Gräset omkring honom fylldes genast av en kväkande massa av fågelkroppar. Han borstade av händerna, stoppade papperspåsen i fickan och gick tillbaka till bänken. Han satte sig åter ned.
”Ser Ni den vita därborta?” han pekade. ”Jag kallar henne Sofie. Efter min dotter.” Han skrockade. ”Det händer att hon följer mig en bit på vägen när jag går hemåt. Ankan då – inte min dotter. Hon bor i Stockholm förstår Ni.” Han skrattade, och studerade sedan änderna under tystnad. Brödsmulorna började snart ta slut och fåglarna begav sig i olika riktningar därifrån. Han lät blicken följa Sofie när hon simmade ut i Pildammarna och suckade sedan. Han log vänligt:
”Faran är över fröken! Ni kan sätta ner skorna igen.” Hon satt kvar. Solen, som höll på att gå ner, kikade åter fram bakom molnen.
”Vem väntar Ni på? En pojke?” Hon gjorde ingen ansats att svara. Den gamle log igen och stötte sin käpp i marken, innan han reste sig. ”Nej. Det börjar bli kallt. Adjö fröken.” sade han, innan han nickade åt henne och började gå bort mot Södervärn. Hon kunde höra hans korta steg skrapa i gruset innan hon åter var ensam med sina tankar.

På avstånd kunde hon se ett flanerande par gå arm i arm. Hon tittade länge efter dem. Så reste hon sig plötsligt och suckade. Mannen hade haft rätt – det började bli kallt. Hon rös. Rynkan mellan ögonbrynen kom åter, medan hon raskt svepte kappan omkring sig och började gå mot biblioteket. På marken slängde hon en hopknycklad papperslapp. På bänken stod handväskan kvar.

Kollat

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna