3/6, 2014: En flytt är en flytt är en flytt

Det slog mig just att jag borde skriva ner det här. Den 28/5, alltså för en knapp vecka sedan, pratade du och jag om döden. Du undrade när jag skulle dö och jag förklarade att man inte kan veta sånt. Du förklarade att det kunde vara bra att veta: ”Om du dör kan mamma och jag flytta till England mycket tidigare.” På så vis. Din mamma planerar att flytta till England. På tal om saker som kan ”vara bra att veta”…

3/6, 2014: En kort summering

Det var länge sen jag skrev här, men saker och ting har inte gått som jag önskat – på något plan. Det jag beskriver här är således inte till största mina första intryck, vilket var lite av idén med de här inläggen, men oavsett det så är det min syn på saken.

Idag är det den 3/6 2014 och jag har just pratat med min advokat. Det var ett av en rad samtal där jag successivt slogs allt längre ner i skoskaften. Det började den 5/2, då utredningen var klar och familjerätten fastställde att de anser att du ska bo hos din mamma. Därmed var egentligen den formella rättsprocessen över, och jag valde att inte dra saken till tings; sannolikheten att tingsrätten ska bedöma saken annorlunda är minimal. Jag har därför, med hjälp av min advokat, försökt mildra fallet, så att säga. Till att börja med ville jag att du skulle vara hos mig större delen av loven. Det sa din mamma blankt nej till. Det faktum att hon får träffa dig varje dag – och jag varannan helg – brydde hon sig inte om. Hon skulle ha lika mycket tid på loven som jag. Slutligen gick hon med på att jag får något påsklov eller höstlov extra per år, men inte mer.

Därefter var det fråga om hämtning och lämning. Lagen säger att både parter ska dela på uppgiften att se till att du kan träffa umgängesföräldern – alltså jag. Som jag ser det är det fullständigt självklart. Det visade sig dock att en serie domar i Göta hovrätt fastställt att boendeföräldern – din mamma – inte behöver ta fysisk del i hämtning och lämning. Din mamma skulle ju kunna ha struntat i den saken och ställt upp för din och min skull, men icke. Det innebär att jag får spendera 20 timmar i månaden för att hämta och lämna dig.

Däremot säger lagen att man ska dela på kostnaderna. Din mamma menade att hon kunde bidra med 200 spänn i månaden. Jag satte lite i halsen eftersom mina kostnader för att ta dig fram och tillbaka två helger i månaden ligger på runt 1 900 kronor. Det påpekade min advokat, varpå din mamma uppgav att hon bara hade 600 kronor i månaden över. Jag erbjöd mig att stå för alla reskostnader – din mammas, dina och mina – mot att din mamma tog ansvar för hälften av hämtningar och lämningar. Hon avvisade också det erbjudandet. Hon kunde inte tänka sig att resa med dig för att du skulle få träffa din pappa. Jag är helt mållös. Jag erbjuder mig att lösa hela den ekonomiska biten eftersom jag vet att din mamma har det sämre ställt än jag, mot att din mamma tar del av de praktiska bitarna av ditt och mitt umgänge. Om hon bryr sig om dig så borde hon utan att tveka acceptera och kanske till och med tacka för erbjudandet. Menmen. Det bekräftar vad hon är för sorts människa och var hennes lojaliteter ligger: de ligger hos henne och hos hennes andra dotter. Även om hon inbillar sig att hon gör det bästa för dig så har jag svårt att se det. Faktum är att jag inte kan se det alls. Det enda jag kan se är hur hon med alla medel och på allas bekostnad gör vad hon kan för att hon ska få det så bra som möjligt; det stämmer väl in i mantrat som hon och hennes mamma alltid upprepat: ”Det ordnar sig.” Och ja. Visst ordnar det sig. För att andra får arbeta för att det sker. Det är så jävla ansvarslöst att jag nästan kortsluter.

Det visar sig också att eftersom jag tjänar mer än din mamma så ska jag ändå stå för lejonparten av kostnaderna – oavsett om lagen säger att det ska delas lika. Jag tänker i mitt stilla sinne på din mammas resor till England och undrar hur hon kan ha råd med dem samtidigt som hon inte ens har råd att stå för hälften av dina resor för att du ska kunna träffa mig.

Det är bittert. Så jävla bittert. Jag känner mig fullständigt rättslös. Min advokat, som arbetar trots att han är 75, höll med; han gav mig flera exempel på hur män och kvinnor inte är lika inför lagen. Mannen behandlas alltid hårdare medan kvinnan ofta kommer undan. Det är ärligt talat helt sjukt.

Jag betalar underhåll till din mamma. Jag har under hela den här tiden kämpat för att vara en stand up guy och för att du ska påverkas så lite som möjligt av det här. Det ironiska är att din mamma inte bryr sig ett dugg om att hennes handlingar skulle kunna påverka dig extremt mycket. Det gör de inte, eftersom jag står med böjt huvud och tar emot varenda skithink hon kastar över mig. Hade jag börjat bete mig som hon gör så hade ditt liv varit ett rent helvete av konflikt. Din mamma är utan motstycke den mest egoistiska och mest självcentrerade människa jag träffat. Hon är ett riktigt jävla svin och jag är så satans trött på att få käftsmäll på käftsmäll. Hela rättsprocessen har varit ett skämt som inte gett mig annat än feta advokaträkningar. Din mamma kan dra åt helvete och stanna där.

4/3, 2014: Saknig liten tjej

I torsdags besökte jag dig på skolan och fick se hur du har det. Det är helt tydligt att du trivs och att du mår bra. Jag fäller en liten tår av glädje för den sakens skull, samtidigt som jag fäller en tår av sorg och uppgivenhet; ju starkare band du har med Växjö och med skolan desto mindre är sannolikheten att du får bo hos mig i Skåne.

I dag är det den 4/3 2014. Det är en tisdag. I går pratade du och jag i telefon. Eftersom din mamma berättat att din klass skulle till museet i Växjö på fredag – då du normalt sett är hemma hos mig – nämnde jag det.

”…och på fredag ska du på museum Prinsessan!”
”SKA VI?! DU OCH JAG!” ropade du överförtjust, och jag fick förklara att du skulle dit med skolan.
”DET VILL JAG  I N T E !” skrek du. ”JAG VILL TILL  P A P P A!” Din mamma tog telefonen. Jag sa att jag gärna hämtar dig på torsdag som vanligt. Din mamma sa att hon skulle prata med dig om det.

I morse ringde du. Du lät väldigt ynklig.
”Pappa. Jag vill komma till dig på torsdag.”
”Du är så välkommen min Prinsessa. Jag älskar dig och du får alltid vara hos mig.” Din mamma tog över. Hon talade lågt:
”Prinsessan fick ett utbrott i går kväll. Hon skrek och grät och sa att hon ville vara med dig och Lillprinsessan – och med mig och sin lillasyster i England. Jag fick förklara att man inte kan göra båda sakerna samtidigt.”

Nej. Man kan inte göra båda sakerna samtidigt. Det gör mig ledsen in i tandrötterna att du tvingas genomgå det här. Varför måste du behöva vara ett offer för två vuxnas dumma spel? Jävla liv. Varför är du så hänsynslöst och hårt? Mitt barn behöver trygghet och kärlek. Det gör jag också. Send sum o’ that love our way, if yo please.

23/2, 2014: Simmaren

I dag är det den 23/2 2014. Det är en söndag och vi har varit på äventyrsbad. Vi övade simning enligt avtal – varje gång vi är på badet måste vi öva i minst tio minuter. Men den här gången var du inte sugen. Du grät, frös och sa hela tiden att du inte kunde, vilket försatte mig i förälderns värsta dilemma: du måste ju kunna simma, men gör jag rätt i att pressa dig? Jag beslöt mig för att pressa. Började berätta om hur människor som inte kan simma drunknar ute på sjön. Tvingade dig att hålla i kanten och öva bentag. Du ylade och klagade tills jag till sist högg tag i ett sånt där orangefärgat flythjälpmedel och satte det om livet på dig. Du klagade förvisso över den också, men sen försökte du simma. Vi skanderade ramsan ”Tummen upp, tummen ner – gör ett hjärta upp och ner!”. Och så simmade du. Lite oborstat, men framåt gick det. Jag höll på att dö av stolthet och är fortfarande lite tårögd. Det är i och för sig inte omöjligt att det faktum att du ska åka till din mamma i morgon spelar in, men jag väljer hellre att fokusera på att du tagit första steget till att kunna simma! Jag älskar dig, min Prinsessa!

7/2, 2014: Ett PM för framtiden

I dag är det den 7/2 2014. I går hämtade jag dig på skolan. Din lärare kom fram:

”Hej Anguin. Jag hörde…”
”Vad hörde du?”
”Ja… att Prinsessan ska gå här och bo hos sin mamma.” Kul att läraren vet redan dagen efter beskedet. Din mamma är en riktig sladdertacka och hennes triumf i detta nu gör mig ledsen; idiotiskt att springa runt vitt och brett och hojta om det.

Jag tog tillfället i akt och pratade med dig om saken på väg till tåget. Du visste också redan. Jag var beredd på att du skulle vara ledsen, så jag försökte linda in det lite snyggt:
”Du kommer att ha det jättebra på skolan här med dina kompisar, och så får du bo med mamma. Du och jag träffas varannan helg, precis som det varit nu ett tag.”
”Men jag VILL inte bo hos mamma! Jag vill inte gå i den här skolan! Jag har känt mina kompisar i Skåne mycket längre och jag vill bo där hos dig och Å, med Lillprinsessan och extrasyskonen! Jag vill gå i skola där i stället!”
Jag fick förklara att de som bestämmer saker hade bestämt att det måste vara så. Du grät en stund. Vi kramades. Det kändes bättre efter ett tag. Jag ska ta upp det här med din mamma, även om jag inte har några som helst förhoppningar om att hon kommer att bry sig om vad du vill; det har hon aldrig gjort – åtminstone inte när det gäller saker som är större än vad du vill äta och vad du vill ha på dig för kläder. Hon kommer att vifta bort det, men jag kommer att komma ihåg att hon inte brydde sig om dina önskemål. I och med den här bloggposten kommer du också att minnas det. Som man skördar få man så.

5/2, 2014: All is lost

I dag är det den 5/2, 2014. Det är en onsdag och jag jobbar hemma. I går kväll låg ett tjockt kuvert på bordet. Utredningen var färdig. Just nu nöjer jag mig med att säga att jag förlorade större delen av din uppväxt. Det var väl väntat, men det är svårt att beskriva hur bittert det känns. Om jag får samla mig en tid så ska jag skriva något längre – förhoppningsvis med färre invektiv angående din mor än vad som just nu snurrar runt i mitt huvud.

29/1, 2014: En saknad

I dag är det den 29/1, 2014. Det är en onsdag och jag lämnade dig på skolan i måndags efter att du varit hos oss i Skåne i en vecka. Jag såg till att du fick ledigt så att farmor och farfar kunde fira din födelsedag ordentligt.

I söndags kväll var du trilsk och arg. Du ville absolut inte gå och lägga dig. ”Jag avskyr dig!” ropade du åt mig från våningssängen, och jag svarade att det kanske var bäst att du fick vara själv. Men då tittade du ner på mig genom tårarna och sa att du ville att jag skulle klättra upp.

”Jag märker att du är väldigt arg och ledsen på mig.” sa jag. ”Du kanske tycker att jag är dum?” Du skakade på huvudet.
”Jag vill inte åka. Jag kommer att sakna dig. Det är så orättvist att jag måste åka fram och tillbaka hela tiden; ingen av mina kompisar måste ju göra det.” Efteråt lugnade du dig. Vi låg och kramades och småpratade en stund efter det och jag berättade hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över dig. Men jag kunde inte komma på något att säga om det du berättade. Vad skulle jag säga? Allting jag kunde säga lät som klichéer; jag kunde inte ens säga att det kommer att bli bra eftersom det inte kommer att bli bra; oavsett var tingsrätten tycker att du ska bo så kommer du alltid att sakna en av dina föräldrar. Det skär i mig när jag tänker på det. Jag känner mig så misslyckad, rådvill och hjälplös att jag inte ens vet hur jag ska kunna uttrycka det. Det känns för jävligt att jag spelat en roll i skapandet av den situation du nu befinner dig i och jag önskar att det varit annorlunda. Jag önskar i bland till och med att jag och din mamma fortfarande bott ihop – inte på något vis för att jag skulle vilja bo med din mamma för min egen skull, utan för att du kanske skulle vara lyckligare då.

I går kväll ringde du mig och berättade att du saknade mig. Du ville träffa mig nu. Jag lovade att komma och besöka dig på skolan på torsdag och då kände du dig bättre. Jag vet inte, min Prinsessa, men jag hoppas att vi kan lära oss leva så här – varannan helg och på loven; jag har väldigt lite hopp om att du får bo hos mig. Samtidigt kvittar det så klart dig lika: var du än bor är du skild från antingen mamma eller pappa, så det blir alltid varannan helg och på loven på något vis för dig. Det är för jävligt och jag kan inte sluta skämmas fast jag vet att jag inte gjort fel. Kanske skäms jag för att jag inte gjort mer.

Och jag är trött på vintern – fast den precis har kommit.

27/11, 2013: It’s time

…jag är skitnervös. Jag tänkte komma bara liiiiite sent, så att soc ska få se hur du rusar in i min famn (och nu får du tamejfanken se till att du gör det också, och inte säga att jag misshandlar dig, OK?).

27/11, 2013: Jobbigt

I dag är det den 27/11, 2013. Jag är trött och dessutom orolig, eftersom jag verkligen, verkligen inte vill gå till soc i dag. Du ska ”intervjuas” och jag måste så klart vara med, men det är fan inte kul. Jag vet inte vad jag är rädd för, men den där olustiga känslan lämnar mig inte. På tåget i morse satt jag och önskade lite att jag skulle bli sjuk och tvingas ställa in, så att jag bara kunde åka hem.

Men nu är det som det är. Jag får i alla fall komma hem någon timme tidigare om jag har tur.

Och för att knyta an till inlägget jag skrev häromdagen – morgonen efter ringde din mamma och berättade att du under morgonbestyren skrikit till henne: ”Du slår mig alltid när du är arg!” Skönt i alla fall att du är rättvis när du delar ut anklagelser.

Jag undrar om det kanske kan ha att göra med hur du definierar ”slå”. Kanske tycker du att vi slår dig om vi tar tag i dig eller lyfter in dig på rummet? Eller så är det så att du räknat ut att du kan få uppmärksamhet som du nog behöver i större utsträckning när ditt liv ser ut som det gör, med ständiga resor fram och tillbaka. Jag vet inte, men det är nog dags för oss att ta ett snack med dig och höra vad du har att säga om saken.

25/11, 2013: Samma dag – nya galenskaper

Det är fortfarande den 25/11. Jag stod i kylan (som precis har kommit) och väntade på tåget hem på eftermiddagen. Då ringde telefonen från ett Växjönummer. Jag anade oro, men föga anade jag var det var som komma skulle. Det var en soc-tant – som ringde mig i våras. Jag vet inte om jag nämnt det här, men din mamma anmälde mig till soc för att du var ”rädd för mig”. Det var fet jävla bullshit, men du är en hejare på att hitta på grejer, och det du sagt till din mamma (som hon sagt till soc) ligger mig antagligen i fatet nu. Det var jävligt tråkigt, för din mamma anmälde mig utan att berätta det för mig, så att jag fick beskedet från soc. Det gjorde mig skitledsen. Men det var ingenting emot vad jag blev i dag.

Soc-tanten ringde nämligen för att delge mig ännu en anmälan. Den här gången hade din morfars ”flickväns” dotter Katarina passat dig någon gång, och då hade du och din kusin A börjat slåss. Katarina hade frågat vem som lärt er det, och om det var någon som brukade slå på er. ”Ja,” svarade du utan att tveka. ”Pappa brukar slå mig.”

Jag blev helt kall i hela kroppen. Jag blev förbannad. Rädd. Förtvivlad. Och jag ville slå den dumma horan Katarina på truten. Vad säger man till soc i ett sånt läge? Det spelar ju ingen roll vad jag säger – det går ju aldrig att bevisa – utom genom att prata med dem som står dig och mig närmast, och de är ju i de allra flesta fall jäviga.

Jag försökte förklara att du hittar på i bland. Försökte ge exempel. Bedyrade att jag aldrig slagit dig, även om jag för all del tagit dig i örat nån gång. Men samtidigt sa jag ju rakt ut att mitt eget barn är manipulativt, ljuger och hittar på. Det kändes inget vidare det heller. Soc-tanten menade att hon inte tänkte gå vidare med saken. Jag berättade om hur chockad jag blev av samtalet och hur jävla orättvist det var att ärendet ändå kommer att ligga i soc register i sex månader. Och oavsett om ärendet avskrivits kommer tingsrätten att titta på det och tänka att ”ingen rök utan eld”. Jag berättade för soc-tanten att jag lika gärna kunde lägga ner, eftersom jag hela den här processen blivit mött med kalla handen, negativa svar, resultat i din mammas favör och hela TVÅ socanmälningar. Det känns helt för jävligt.

Det är kört för mig. Det kommer aldrig att gå det här.

  • Mest lästa inlägg

  • Kategorier

  • Lagt till handlingarna