Enligt avtalet i rätten skulle exet betala en mindre summa pengar eftersom jag hämtade och lämnade i Växjö under våren och sommaren, trots att jag är hemma och är föräldraledig. Det är allt hon (enligt avtalet) kommer att betala eftersom jag ändå åker till Växjö för att jobba; när jag ändå är där så kan jag lika gärna stå för resorna, praktiskt likväl som ekonomiskt. I augusti ställde hon dock faktiskt upp och åkte halvvägs eller i alla fall en bit på väg för att lämna Prinsessan, så att det skulle bli lite kortare för mig. Jag blev jätteglad för det kändes som om vi slutligen kunde börja ställa upp för varandra. När jag påminde henne om betalning för augusti fick jag emellertid svaret att hon räknat på kostnaderna för de resor hon gjort – alltså de där resorna jag just nämnt – som jag trodde att hon gjorde för att vara hygglig och för att främja samarbetet. Hon ville, med stöd av sitt ombud, betala mindre än hälften av summan ifråga, och dra bort det från det underhåll jag ändå ska betala:
”Det kan mycket riktigt vara så att räkning inte är din starka sida då 333:- för juni samt 500:- för augusti blir 833:- och inte 883:-. 😉
Dessutom är det ju så att du inte hämtat och lämnat i Växjö mer än en gång i augusti månad. Jag har diskuterat med mitt ombud som tycker att det är rimligt att jag gör ett avdrag motsvarande den sträcka jag kört för att hjälpa till med hämtning och lämning av Prinsessan. Jag har kört sammanlagt 25 mil (4 mil Växjö – Alvesta t&r, 13 mil Växjö – Älmhult t&r samt 8 mil Växjö – Diö t&r) vilket ger 25 mil a 18,50 = 462,50. Efter avdrag ska jag betala dig 371:-. Vill du dra bort de från de 889:- som är månadens underhåll eller ska vi skicka pengar fram och tillbaka?”
Jag blev bestört och lite yr. Händerna skakade. Jag kunde inte tro att hon kunde vara så jävla, jävla småsint. Jag var fortfarande lite i chock, men jag samlade mig nog för att skriva ett någorlunda nyanserat brev tillbaka till henne:
”Jag drar bort pengarna, inga problem.”
Samtidigt vill jag berätta något som gör mig väldigt ledsen. Du har alltid sagt att du vill att jag och Prinsessan ska ses, att det är viktigt och så vidare. Samtidigt lyfter du inte ens ett finger för att se till att det händer. Det faktum att du ett par gånger i augusti körde en liten bit för att underlätta för mig gjorde mig så glad och hoppfull, eftersom jag innerst inne vill tro att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att anstränga dig – att vi faktiskt skulle kunna samarbeta som andra föräldrar. Jag trodde att du faktiskt öppnade för ett samarbete. Ditt sista mejl visade att det kanske inte är så.
Jag är medveten om att du lyckats få till ett mycket bra avtal i rätten. Jag vet om att du har rätt att knappt betala en spänn för att Prinsessan ska få träffa mig. Jag är också på det klara med att du knappt ens behöver stiga ur sängen för att se till att det händer. Jag vill dock göra dig medveten om att det inte gör det lättare för mig att ställa upp tillbaka. För varje sån här grej blir jag mindre och mindre villig att göra saker för dig – till exempel byta helger för att det ska bli enklare för dig att åka till England eller Asperö eller vad det månde vara. Annorlunda uttryckt: det här gör att samarbetet oss emellan försvåras. Mycket. För jag vill bara gråta när såna här saker händer. Jag blir bestört, förtvivlad och alldeles matt. Jag blir nedstämd i dagar. Jag kan inte – och vill inte – tro att du bryr dig så lite om att det fungerar. Det är ju nämligen så att det först och främst kommer att gå ut över Prinsessan.
Låt oss leka med tanken att jag, precis som du, skulle vägra att betala och vägra stå för hämtning och lämning. Vad skulle då hända? Prinsessan skulle inte få träffa mig alls, för du hade hävdat att du har rätt att inte vara delaktig. Det gör mig skitledsen och helt bestört. För även om du har rätt att strunta i hela grejen med mitt och Prinsessans umgänge så kan jag inte fatta att du faktiskt gör det. Om det verkligen är så som du säger – att du vill att vi ska ses, Prinsessan och jag – så undrar jag varför du inte har något intresse av att arbeta för att det sker. Din och min relation är ju själva grunden till att Prinsessan mår bra, och när grunden börjar knaka så kommer hon att fara illa. Och jag vill berätta för dig att grunden nu knakar. Betydligt.
Jag är så ledsen att det inte fungerar bättre mellan oss än att du ska vända på varenda krona när du gör ditt barn en tjänst. Jag tycker att jag generellt ställt upp på väldigt mycket de senaste åren, men kanske har jag fel för mig. Oavsett vilket: om jag kan göra något för att förbättra vår relation så att du kan känna att du vill ta större del i att se till att Prinsessan får träffa sin pappa, så lovar jag att försöka göra det.”
Jag har inga som helst förhoppningar om att det kommer att leda till någon förändring. Antagligen kommer hon att komma med lama motargument som inte håller längre än en avlöning och när jag påtalar det så kommer hon att bli tyst och ändå göra som hon själv tycker.
anguin.wordpress.com 