I dag är det den 7/2 2014. I går hämtade jag dig på skolan. Din lärare kom fram:
”Hej Anguin. Jag hörde…”
”Vad hörde du?”
”Ja… att Prinsessan ska gå här och bo hos sin mamma.” Kul att läraren vet redan dagen efter beskedet. Din mamma är en riktig sladdertacka och hennes triumf i detta nu gör mig ledsen; idiotiskt att springa runt vitt och brett och hojta om det.
Jag tog tillfället i akt och pratade med dig om saken på väg till tåget. Du visste också redan. Jag var beredd på att du skulle vara ledsen, så jag försökte linda in det lite snyggt:
”Du kommer att ha det jättebra på skolan här med dina kompisar, och så får du bo med mamma. Du och jag träffas varannan helg, precis som det varit nu ett tag.”
”Men jag VILL inte bo hos mamma! Jag vill inte gå i den här skolan! Jag har känt mina kompisar i Skåne mycket längre och jag vill bo där hos dig och Å, med Lillprinsessan och extrasyskonen! Jag vill gå i skola där i stället!”
Jag fick förklara att de som bestämmer saker hade bestämt att det måste vara så. Du grät en stund. Vi kramades. Det kändes bättre efter ett tag. Jag ska ta upp det här med din mamma, även om jag inte har några som helst förhoppningar om att hon kommer att bry sig om vad du vill; det har hon aldrig gjort – åtminstone inte när det gäller saker som är större än vad du vill äta och vad du vill ha på dig för kläder. Hon kommer att vifta bort det, men jag kommer att komma ihåg att hon inte brydde sig om dina önskemål. I och med den här bloggposten kommer du också att minnas det. Som man skördar få man så.
Sandra
/ 28 augusti, 2014Men va?! Jag fattar ingenting, vad hände med och i familjerätten?
Anguin
/ 10 december, 2014Jag skickade förklaringen till dig tidigare, eller hur?