18/11, 2013: Jäkla unge

Det är måndagen den 18/11 2013. Den här helgen har varit helt fantastiskt bra. Den började med att jag kom hem på fredagskvällen. På dörren satt en lapp där det stod ”Hjärtligt välkommen till Ciao Bellas!”. Du hade ritat och skrivit med hjälp av Å. Ni hade städat och fixat och jag blev bjuden på antipasto, lasagne och chokladpudding. Du kvittrade outtröttligt om hur kul du haft i dag, att du var kär i en kille på öppna förskolan och att jag var den bästa pappan i hela världen. Tröttheten i kroppen sköljdes liksom ur och det var enkelt att vara glad.

Dagen efter åkte vi på konstutställning i Malmö. Vi tittade på ryskt avantgarde på Moderna muséet. Du gillar konstutställningar, speciellt den delen som var för barn. Det var rätt härligt att gå med dig där och kolla.

Men när vi gick därifrån började det. Vi skulle gå och fika, men jag hoppades kunna gå till SF-bokhandeln och köpa ett spel innan. Du gnällde och tjatade om att du hade ont i benen – redan efter 25 meters promenad, och jag bad dig sluta gnälla. Men du fortsatte. Efter 100 meter trampade du snett eller någonting och lät höra ett ljudligt, klagande ”Aaaaaj…”
”Men sluta gnälla, unge!” morrade jag. Och då tog det tvärstopp. Som om du vore en liten åsna. Du bara stannade. Vägrade gå vidare. Jag hade ingen lust att dra med dig och du sket fullständigt i alla försök till övertalning eller resonemang. ”Stanna här då.” sa jag till sist. ”Jag är väldigt besviken på dig när du struntar i vad andra vill och bara själv vill ha.” Jag och Å gick. Vi stack runt kvarteret så att vi kunde iaktta dig på avstånd. Du stod kvar. Envis som synden. Nånstans kände jag mig lite stolt, men mest var jag frustrerad och lite arg.

Efter kanske tio ståndaktiga minuter gick du slutligen en liten bit efter oss. Jag gick efter för att inte förlora dig ur sikte och stötte i hop med dig precis runt hörnet. Du var besviken på mig och tyckte att jag var elak som gått i väg. Det fick jag så klart hålla med om. Jag förklarade varför och försökte berätta att det kändes dåligt när du inte ville göra något för mig. Jag frågade om du inte kunde tänka dig att följa med trots allt. ”Nää-ä!” svarade du. Och då blev jag jävligt arg.

I dag tänkte jag efter och försökte minnas när jag blev så arg sist, men jag kunde faktiskt inte komma i håg det. Det var hur länge sen som helst. Men nu tog jag tag i jackärmen och släpade med dig.
”Nu jävlar åker du in i bilen och vi åker HEM!”
”Nääääääeeeee!” grät du. ”Jag vill fiiiiikaaaa!”
”Det blir ingen jävla fika så som du beter dig. Jag har ingen lust att bjuda dig på fika som inte kan tänka dig att vara andra till lags då och då.”

Jag minns inte allt dumt jag sa, men jag minns att jag skrek och att du grät. Till sist frågade jag hur du ville ha det; åka hem eller sköta dig och gå och fika. Fika, tyckte du. Så kramades vi och jag lugnade mig. Jag bar dig bort till Å och tillsammans gick vi vidare. Å sa några förmanande ord om att man inte får bli kvar på det viset om man är ett litet barn i en stor stad. Du nickade och sa att du förstod, och sen frågade du om vi skulle fika.
”Vi ska bara till bokhandeln först.”
Och då tog det hus i helvete igen. Du skrek gällt och argt och var skitförbannad för att vi var två som skällde på dig – och det får man inte vara enligt våra husregler. Vi kom överens i alla fall – till sist. Du gick motvilligt med under klagande, och jag och Å gjorde vårt bästa för att kontra ditt jämmer och dina invändningar. Jag kände mig fortfarande arg.

Till sist kom vi fram till bokhandeln.
”Ååååh, vad trååååkigt!” gnällde du. ”Sluta gnälla, din pipsill,” svarade jag så vänligt jag förmådde. ”Vi ska se om vi inte hittar nånting fint till dig här.” Jag letade upp mitt spel och sedan letade jag upp dig. Du hade hittat något litet gosedjur för 150 kronor. Jag ville inte betala för det, utan erbjöd dig en betydligt dyrare bok av Neil Gaiman i svensk översättning. Du satte näsan i vädret, lade händerna i kors över bröstet, blundade och sa: ”Nää-ä!”

vägledning
”Skit i det då. Du slipper,” svarade jag och betalade mitt spel. Det blev ett jävla liv. Igen. Du kallade mig dum i huvudet och jag vet inte vad, så att vi fick ha ett snack där jag undrade om det var rättvist att kalla mig dum för att man inte får som man vill. Jag tror att du skakade på huvudet. Jag och Å förklarade att det för all del är möjligt att vara sur och skrikig mot sin familj, men att man snabbt blir av med kompisarna om man beter sig så mot dem. Du förstod och höll med.

Jag trodde att det var över, och vi gick ner mot Lilla Torg för att ta en kaffe. Du gillar Espressohouse, så dit styrde vi kosan. Du ville ha ett wienerbröd, men det fanns inga. Då ville du inte ha någonting. Jag lirkade och lyckades erbjuda dig ett vetebröd med saffran. Du ville ha hela själv, men du skulle omöjligen ha orkat äta upp det själv, så vi sa att vi skulle dela. Då blev du sur igen.

Men sen blev det bra. Du fick din caramel-latte med grädde och så hade vi frågesport. Det var verkligen mysigt och jag kände hur jag andades ut. Kroppen var som ett slemmigt skinn utan innehåll. Jag var helt tom och utmattade fysiskt och psykiskt av anspänningen av att försöka att inte tappa humöret – och av det faktum att jag redan gjort det.

Jag antar att du vet vad jag menar när du läser det här. Då har du säkert redan bråkat med någon du håller kär och vet hur värdelös man känner sig och hur tårarna ligger som ett tryck över själva ditt väsen. Å viskade att barn inte möjligen kan uppleva grälet mellan dem och föräldrarna på samma sätt; fem minuter efter min utskällning kvittrade du som en fågel och skuttade runt, medan jag fortfarande försökte hämta mig efter dåliga-pappa-känslan och den där ylande tomheten jag kände.

På väg tillbaka till bilen var det något annat som var fel. Jag tror att du inte fick stanna tillräckligt länge för att leka vid några stenar som kunde fungera som rutschbana. Och då blev du arg igen. Fast vi faktiskt hade stannat ett tag vid de där stenarna. På väg hem berättade jag för dig hur jag kände mig. Jag berättade att jag tyckte du var taskig som behandlade mig och Å som du gjorde – att du faktiskt surade och kom med ultimatum

När vi kom hem skulle vi spela spelet jag köpt – Tokaido. Du fuskade precis hela tiden under de inledande faserna och ville inte ens erkänna att du gjorde det. Jag och Å sade i från och menade att OK – du får välja den där spelpjäsen den här gången – men reglerna säger att man ska lotta. Nästa gång lottar vi, OK? Det gick du med på. När du insåg att pjäsen du valt inte var ”lika bra” som du trodde, ville du genast välja en ny. Det fick du, men sen fick det minsann vara nog. Tji fick vi. Du ville välja om igen. Men det fick du inte för oss. Och då blev du så sur att du inte skulle vara med och spela. Så det blev inget av.

Vi lyckades slutligen spela en stund, efter det att jag varit uppe på ditt rum och pratat med dig. Det blev en resa mellan hopp och förtvivlan. Du grät lika ofta som du skrattade triumferade (och du hanterade din förlust mycket bättre än jag väntade mig). Vi sade förlåt till varandra och pratade om hur det känns att bråka och hur ingen av oss egentligen vill det.

På söndagen skulle vi spela igen. Då försökte du fuska med något annat. Vi sade i från. Du sprang upp på rummet och kallad oss dumma. När du lugnat dig skulle du och jag laga mat. På fem minuter klagade du högljutt över fem olika saker, till exempel över att du ”inte kunde lyfta pallen” – något som jag vet att du kan. Jag bad dig sluta gnälla, men det tjänade inget till. Till sist fick jag nog och röt åt dig att sluta klaga. Då sprang du upp på rummet och grät hjärtskärande.

Till sist skulle vi äta maten. Jag trodde att det äntligen skulle vara slut med bråken, men du klagade och gnällde vid matbordet över något så trivialt att jag inte ens kommer i håg det fastän det var i går. Jag och Å bad dig till sist gå upp på rummet: ”Det är OK att vara ledsen och arg, men vi vill gärna äta vår mat utan att lyssna på när du gnäller, så antingen slutar du med det och äter eller så går du någon annanstans.” Det vägrade du.

Då sköt jag dig framför mig uppför trapporna och in på rummet. ”Lägg dig och vila en stund nu, Prinsessan. Jag tror att du är jättetrött och om du bara tar det lite lugnt nu, så kan du komma ner och äta sen. Du vet ju hur arg du kan bli när du inte ätit ordentligt. Hungermonstret försöker bara bestämma då,” försökte jag.
”Näääääääääääj!” gallskrek du. Och då vrålade jag tillbaka att du minsann skulle lägga dig och vila vare sig du ville eller inte. Och då grät du. Och jag gick ner. Och kände mig som världens sämsta, elakaste, mest misslyckade pappa och människa.

Jag gav upp. Jag sa till Å att vi helt enkelt skulle låta dig bo på heltid hos din mamma för jag kände att jag inte klarade av att ha det så här. Det var mig helt enkelt övermäktigt och jag ville bara gråta. Så jag kände att det inte var värt det längre. Jag kände att jag aldrig skulle kunna leva med dig om du skulle vara så förbannat svår att ha att göra med – eller rättare: om jag inte kunde vara kapabel att hantera dina känslor och behov. Du ska veta att det kändes fruktansvärt, Prinsessan. Det påverkade mig rent fysiskt och jag kände mig oerhört misslyckad för att jag tappat humöret på det sättet två gånger under helgen.

Å tröstade och peppade: ”Det där menar du inte. Det blir bättre i morgon.” Till sist gick jag upp och bad dig komma ner och äta. Jag sa förlåt för att jag röt på det viset och vi kramades. Du skuttade ner för trapporna och var glad. Du skulle sätta dig och äta, men så var det något som var fel igen. Jag vet faktiskt inte vad det var, men du skrek och grät. Vi försökte ta reda på vad det var. Jag försökte trösta dig (och försökte att inte tappa tålamodet).

Du berättade att du inte ville gå upp så tidigt på morgonen och att du var orolig för det. Kanske hade det också att göra med att det varit en innehållsrik helg, att du varit lite krasslig häromsistens och att du var lite ledsen för lämningen, och det faktum att vi inte skulle komma att ses igen på två veckor. Och då var det inte så konstigt att du kände dig ledsen.

Du lugnade dig i min famn. Vi spelade Tokaido igen, och jag och Å lät dig vinna innan det var dags för dig att hoppa i säng; en förlust för dig i det här läget hade inte varit positiv. Du var stolt som en tupp över vinsten och vi låg länge i din säng och läste saga och kramades innan vi sa godnatt.

Jag älskar dig, mitt lilla barn. Men i bland är det svårt att vara pappa. Det är så svårt att det gör ont och man bara vill lägga sig ner och ge upp. Jag är fortfarande ledsen, gråtmild och tom – inte så mycket på dig, men på mig själv och det faktum att vi faktiskt bråkar. Jag hoppas att du kan förlåta mig på riktigt när du blir vuxen och att du verkligen tror på att jag alltid ser gräl med dig som mina största misslyckanden.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: