13/11, 2013: Häxan Surtant

I går fick jag brev från Försäkringskassan. Det är den 13 november 2013, jag fryser lite, mår inte vidare bra och längtar hem. I brevet fick jag reda på att din mamma kontaktat FK för att få försörjningsstöd för dig, något som kanske inte är så konstigt eftersom du bor där lite mer än du bor hemma hos mig.

Tekniskt sett bor du hos mig åtta nätter i månaden och hos din mamma resterande nätter, typ 22. Det är så klart en ganska betydande skillnad, men om man ser på det ur en annan synvinkel är det inte så mycket som har förändrats; förr var du hos mig två veckor i månaden – 14 dagar – något som betyder att du nu spenderar sex dagar mindre med mig i månaden. Och ser man det på det viset är skillnaden inte så särdeles stor.

Men. Det hindrar inte din mamma från att kontakta FK för att jag ska betala. Jag har verkligen inget emot att betala för att du ska ha det bra, men jag har däremot mycket emot att betala pengar till din mamma – i synnerhet när hon inte ens pratat med mig om saken först. Hon har inte hyfs, samarbetsvilja och hygglighet nog att ringa mig och säga: ”Du Anguin, nu när Prinsessan bor hos mig lite mer så skulle jag uppskatta om du kunde tänka dig att bidra med lite pengar.”

Men faktum är att jag inte blir förvånad alls (även om jag känner mig besviken och ledsen). Det är precis vad jag förväntar mig av din mamma. Hon har ”rätt” att kräva de pengarna, och då gör hon det – oavsett om hon behöver dem eller ej. Dessutom gör hon det via ombud, utan att prata med mig först. Det är i övrigt jävligt konstigt att hon börjar med det nu – eftersom vi juridiskt sett inte kommit överens om var du i slutändan ska bo. Det är en annan av hennes irriterande sidor: hon får för sig att något är på ett visst sett och sen kan hon bara inte se att verkligheten skiljer sig från hennes uppfattning, för att inte tala om hur andra människor ser på saken. Hon är helt enkelt inte förmögen att se andras perspektiv och verkar inte förstå (eller så skiter hon i) hur andra uppfattar henne och hennes handlingar. För henne är det bara ”jag, jag, jag”.

Jag hade aldrig, aldrig krävt några pengar från henne, oavsett hur illa det sett ut för mig. Jag hade snarare sett till att inte hålla fast vid min beslutsamhet att du måste bo hos mig – trots att jag saknade medel för att du skulle få det bra. Men så resonerar inte din mamma. Hon har alltid sagt: ”Det ordnar sig,” och jag har i mitt stilla sinne kontrat med: ”Visst gör det det, men det är inte din förtjänst – det är andras: de som tar ansvar för dina ogenomtänkta handlingar.” I det här fallet kan man kanske översätta det med: ”Varför i helvete ska du ha Prinsessan boende hos dig om du inte har råd med det?” Jag tror att jag sagt det förr, men det tål att sägas igen och igen: din mamma tänker inte på ditt bästa. Hon tänker på sitt bästa. Hon skiter i vad som händer. Hon skiter i att hennes andra dotter bara får träffa sin pappa ett par dagar i månaden – för hon ska han hela kakan. Hon ska ha dig för sig själv, även om det betyder att hon måste avstå allt annat och även om det betyder sorger, konflikter och orättvisor. Det verkar sinnessjukt, ärligt talat.

Jag är vidare ganska säker på att det här (liksom hennes handlingar i det förflutna) är ett fint exempel på hur vårt ”samarbete” kring dig kommer att se ut i framtiden: hon kommer att köra sitt rejs och skita i mig. Om jag vill träffa dig får jag själv stå för kostnaderna och själv kämpa för att det ska hända. Hon bara puttrar på som nån jävla anka med skygglappar och ett paniskt leende. Mantrat ”detordnarsigdetordnarsigdetordnarsig” maler på läpparna, och det enda hon tänker på allt hon har ”rätt” till. Det hon inte tänker på är att det här gör mig så jävla förbannad. Det gör mig skitarg och det gör att jag blir allt mindre sugen på att samarbeta med henne; varför skulle jag göra det när hon aldrig någonsin sträcker fram handen – när det inte gäller att kräva, ta eller utöva sin ”rätt”? Hennes vilja till samarbete är i stort sett obefintlig så länge det handlar om att hon måste ge upp någonting.

Jag betalar av hjärtans lust till dig, min älskade unge. Du ska få allt i världen av mig, men jag vill själv välja när, hur och varför jag försörjer dig.

Lite av den anledningen ska jag se till att jag börjar föra bok över alla utgifter jag har för dig. Alla presenter, alla resor, alla kläder, all mat och så vidare ska jag skriva ner. Sen ska jag trycka det rätt upp i näsan på henne den dag hon öppnar sin mun för att gnälla över att jag inte bidrar. För om det finns någon som inte bidrar så är det tamejfan hon. Maken till osjälvständigt och ynkligt vrak har jag sällan sett.

Jag är lite onyanserad och ganska arg som du säkert märker, men jag börjar bli innerligt trött på din mammas beteende.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: