I dag är det måndagen den 21 oktober 2013. Soc var på besök hemma hos oss i Skåne i fredags – en från Skåne och en från Växjö. Jag tycker att det är bra gjort av dem att inte bara låta representanter från en av kommunerna sköta hela affären; det skulle bli så pass mycket mer ensidigt. Så – kort sagt: en eloge till familjerättsfolket i Växjö och i den skånska kommunen.
De var hemma hos dig i Växjö i torsdags och kvällen innan ringde jag dig och peppade. Du berättade att du var orolig för vad som skulle hända och vad de skulle göra där, så jag tröstade dig och sa att det skulle gå bra, att jag var stolt över dig och att vi snart skulle ses. När vi väl sågs – på torsdagkvällen – berättade du ivrigt om hur ni lekt alla tre, hur ni spelat kort och hur du vann. När socarna kom till oss i Skåne började du med att krama dem och sen bar det av – på sedvanligt Prinsessvis. Du äger alltid situationen och ser alltid till att dra med besökare för att visa dem vad du pysslar med. Det är härligt att se och det gör mig stolt att du är så säker på dig själv och på vad du vill.
Vi fikade och pratade. Medan du var med den ena uppe på rummet och lekte (och ritade en teckning av Nyamannen – med sur mun) ställde den andra ganska svåra frågor till oss – typ ”Kommer ni att ge upp Prinsessan och ägna er åt ert nya barn om ni skulle förlora i rätten?” Jag blev nästan stött, men försäkrade att jag redan funderat över ett sånt scenario och hur jag skulle arbeta för att se till att du och jag kunde träffas så ofta vi ville och kunde.
Sen var det min tur. Jag fick åka till kommunhuset och prata med socarna i en och en halv timme. Jag grät. Jag berättade allt från början till slut och den här gången struntade jag för en gångs skull i att skydda din mamma. Jag kan inte förklara varför men jag har tills nu alltid skyddat din mamma. Det började under vårt förhållande då jag såg till att bemöta all kritik från omvärlden mot henne. Det spelade ingen roll om det gällde hennes oförmåga att avsluta kurser på högskolan, att hålla ordning på sig själv, hennes sociala fobi och hennes panikångest (som hon mig veterligen aldrig egentligen tog itu med eller sökte ordentlig hjälp för) eller andra saker. Jag ursäktade, förklarade och sade ifrån. Jag visste att någonstans under allt det där så fanns (finns?) en underbart fin människa som älskar starkt, är omtänksam, tålmodig och vänlig. Det har fortsatt att vara på det viset. Inte ens under samarbetssamtal eller under utredningar har jag ”avslöjat” henne. Men den här gången berättade jag allt, allt. Jag berättade om hur sviken jag kände mig, hur svår hon varit att samarbeta med, hennes lögner, hennes oförmåga att ära avtal och hur svårt det är att få besked från henne. Jag berättade om hennes mentala instabilitet och alla hennes dåliga sidor. Det kändes som om jag svek henne. Det var väldigt jobbigt. Men samtidigt var det enormt förlösande.
Resten av dagen mådde jag illa. Jag hade svår huvudvärk, benen skakade och jag var trött intill döden. Jag ville inte äta, men kunde klämma i mig lite pizza som Å köpte till mig. Annars låg jag på soffan och spelade Skyrim. Jag kunde inte förstå vad som hänt och trodde att jag var sjuk. Framåt kvällningen började jag förstå att mina farhågor inför samtalen och soc besök hemma hos oss hade gjort mig väldigt spänd och otrygg – utan att jag egentligen märkt det. Undermedvetet verkar den här processen vara ännu svårare, viktigare och jobbigare för mig än jag någonsin kunde tro. Jag gör nog bäst i att ta hand om mig själv lite extra framöver, tills allt det här är slut.
Socarna verkar vara måna om att processen ska vara klar så snabbt som möjligt. De har satt ett datum för nästa möte – där det är dig de ska prata med – och de hoppas att både jag och din mamma kan vara med. Skulle det dock vara så att en av oss inte kan så kommer de att hålla mötet ändå. Det tycker jag är bra, och jag hoppas ärligt talat att din mamma inte kan komma ifrån jobbet (så brukar det nämligen vara), eftersom det skulle kunna ge mig en viss fördel i slutändan. Likaså hoppas jag att de vill träffa Nyamannen och att han inte kommer från England. Det skulle också vara bra. Jag är helt och hållet medveten om att ett sånt här beteende är lite fegt och inte riktigt renhårigt, men ställ dig själv frågan vad du hade glatts åt om det var ditt barn som stod på spel?
anguin.wordpress.com 