Mitt älskade barn. I dag är det den 14/10, 2013. I helgen var Malmös damlag klara för guld och vi gladdes du och jag. Vi har varit ensamma i helgen eftersom Å och dina tre syskon varit hos Å:s föräldrar – dina extramorföräldrar. Vi var hemma lite extra länge eftersom du fick feber i torsdags kväll, något som gjorde att vi valde att vara hemma. Du har haft feber lite till och från och haft svårt att svälja.
I morse steg vi upp vid 05:10. Från det att du klättrade ner från din våningssäng grät du. Du grät i 20 minuter och var helt otröstlig. Jag satt i dunklet och höll om din lilla kropp. Tröstade dig och smekte dig över ditt lockiga, rufsiga morgonhår. Jag frågade vad som var fel, men du kunde knappt få fram ett ord mellan hulkningarna. Du brukar vara ledsen under tidiga morgnar, men inte på det här viset. Du lugnade dig till sist och vi kunde klä oss och komma iväg.
I bilen på väg till tåget var det bättre. Vi lyssnade på Bilbo och pratade lite, och på tåget satt vi och kramades och pratade lite till. Det var då du sa att du hade ont i magen. Du har ofta sagt det och jag har aldrig egentligen förstått vad det är du har ont i magen av. Behöver du gå på toa? Är du hungrig? Är det något annat? Du kunde aldrig riktigt beskriva vad för slags ont du hade, men jag har på något vis anat och fruktat att det har att göra med att du är ledsen.
Jag frågade om det var så.
”Ja.” svarade du.
”Varför?” frågade jag.
”Det är så jobbigt att åka fram och tillbaka så här.”
”Men det är bara för en tid, barnet mitt.”
”Ja. Och sen får jag nästan inte träffa dig mer. Det är det som gör mig ledsen.”
”Vi får se lilla gumman. Vi får se hur det blir. Mamma och jag ska bara komma överens om hur det ska bli för dig.”
Jag har sagt liknande saker gång på gång och varje gång känner jag hur otillräcklig jag är. Jag skulle vilja prata med dig om det ledsna, men du byter hellre ämne och säger att du inte vet. Jag försöker. Men det tar stopp. Du vill inte prata om det, och det gör att jag känner mig som den värsta föräldern någonsin. Jag har bett Å att natta dig på torsdag. Kanske kan hon lirka ur dig mer; hon har lyckats med det i bland. Det är tråkigt att inse det, men hur duktig jag än anser mig vara på att kommunicera med människor så misslyckas jag kapitalt när det gäller det viktigaste i mitt liv. Det är sorgligt och fruktansvärt frustrerande.
På torsdag kommer soc hem till dig och din mamma. Det är du också orolig för (och på fredag kommer soc hem till oss i Skåne – och för det är du så klart lika orolig). Jag är orolig för det. ”Slutspurten” har till sist inletts efter alla dessa år – trots alla mina försök att undvika det (samtidigt som jag förstås på ett mycket grundläggande plan är orsak till den; jag hoppas att du kan förlåta min önskan att vara med Å och söka min lycka och framtid i Skåne).
Snart är det i alla fall över, och även om jag är rädd är det på sitt sätt skönt att det slutligen kommer till sitt slut. Du slipper oroa dig. Du får gå i skolan på ett och samma ställe med ett och samma kompisgäng. Du slipper pendla och du slipper stiga upp tidigt, tidigt och gråta om morgnarna. Och jag lovar dig att vad som än händer så ska jag se till att vi träffas så mycket som möjligt – även om jag så klart önskar och ber att det är hos mig som du ska vara. Jag älskar dig, min fina lilla Snäcka, min Ponyo, mitt Troll, min Prinsessa.
anguin.wordpress.com 