7/10, 2013: Utredningen tar sin början

I dag, den 7/10 2013 var jag och din mamma på boendeutredningens första möte.

Det är nästan kusligt, men vi är överens på de allra flesta punkter, din mamma och jag, men när det gäller den där fundamentalt stora grejen – var du ska bo – är vi det inte. Det är inte mycket att rapportera från det här mötet, annat än att jag hela tiden erbjuder mig att vara till lags – till exempel genom att se till att en intervju med dig kommer att hållas i Växjö så att du och din mamma ska slippa resa och till exempel genom att uttrycka att jag prioriterar utredningens olika möten och därför ställer mig helt till familjerättens förfogande vid de tider som passar dem, eller att tiden för dagens andra möte (enskilt samtal) ändrades för att din mamma inte kunde – något som påverkade mig men som jag gick med på utan att blinka. Det var annorlunda med din mamma; hon kunde bara ”fredagar eller eventuellt tisdagar” för att hon hade ”så tjockt på jobbet”.

Om jag skulle hitta en tidpunkt då jag hade ”lite” att göra på jobbet skulle vi få vänta tills nästa sommar. Jag har avsatt en hel arbetsdag till socmöten i dag – trots att jag har pressläggning om fyra dagar. Jag prioriterar det här, för jag vill att det ska lösa sig snabbt så att du ska slippa ha det här oket över dig längre än absolut nödvändigt; det vänder sig i mig när jag sätter mig in i din situation. En liten men tårslitande tapper liten tjej som med största tålamod försöker hantera det faktum att andra människor försöker bestämma om din framtid som vore du en spelpjäs.

Jag vill ha ett snabbt slut på det. Jag vill att du ska ha det lugnt och tryggt, oavsett vart du hamnar. Jag vill samarbeta för ditt bästa. För mig är det helt ofattbart att din mamma prioriterar jobbet framför möten som på ett mycket verkligt sätt avhandlar din framtid.

Jag ställde din mamma inför det faktum att jag har lika mycket att stå i som hon har – om inte mer – men att jag ändå finns tillgänglig för utredarna när det än månde vara. Jag underströk att jag tyckte att det var viktigt att vi båda prioriterar den här utredningen. ”Men det gör jag ju!” sa din mamma. Inombords kokade jag. Jag vet inte om hon inte förstår vad ”prioritera” betyder eller om hon vet det och förhalar (som tidigare) eller om hon verkligen tror att hon prioriterar genom att skjuta upp möten långt in i november. När jag gick från mötet satt din mamma fortfarande och kollade i kalendern och sa ”nej” eller ”då kan jag inte”. Efter det andra mötet fick jag reda på att soc – trots sina rutiner – skulle besöka dig och din mamma först; de kunde inte hitta någon annan tidpunkt som passade henne. Det verkar som om det här kan komma att ta längre tid än vad det hade behövt ta…

Under det andra mötet – det enskilda samtalet – valde jag att för första gången vara helt öppen och ärlig om hur jag upplever samspelet med din mamma. Det var väldigt skönt, eftersom jag tidigare haft nån form av spärr mot att göra på det viset. Jag vill inte dra henne i smutsen och jag har undermedvetet ”försvarat” henne, men den här gången tog jag upp allt – från att hon inte borstar ditt hår till att hon inte håller vad hon lovar. Befriande, minst sagt, och verkligen på tiden. Innerst inne känns det som om jag slutligen tagit ett av de sista stegen bort från henne – steg som hon för länge sedan tagit när det gäller mig.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: