Min fru frågade mig i går hur nollinfoveckan känns. Hur känns det att inte kolla på tv, läsa böcker eller spela xbox? Svaret är att det känns andefattigt och frustrerande. Jag har på ett plan gått och väntat mig en fantastisk vändning i min kreativitet, långa, goda samtal med frun och en ny tillvaro. Men inget av det har hänt. Snarare har jag känt mig mer inåtvänd, trött och blasé. Rastlös har jag varit, och långt borta från nuet: jag försöker hålla alla saker jag måste ta reda på i huvudet och ser fram emot google-tid. Jag har velat vara mer för mig själv, jag har känt mig begränsad i min vardag och när jag skrivit har jag skrivit mycket för att jag inte får göra särskilt mycket annat – inte för att jag har haft särskilt stor lust.
En sak har jag dock märkt, och det är att om man bara börjar så blir det roligare. Man har kanske ingen lust att skriva, men om man bara sätter igång och håller på en stund, så brukar det bli i alla fall hyfsat stimulerande. Det kände jag så klart till förr, men att omsätta det i praktik på regelbunden basis har jag inte gjort. Om jag kan fortsätta med det så har nollinfoveckan varit framgångsrik. Samtidigt är det som det är: en vanlig dag har jag så mycket att göra att jag inte har tid att göra någonting, så sannolikheten att jag skriver är måhända mindre än sannolikheten att jag xboxar eller ser på film.
Men vem vet? Kanske kommer jag härifrån med en annan syn på livet, eller i alla fall informationsinhämtandet? Kanske får det inte ta så mycket plats som det hittills gjort (för det är nämligen uppenbart att det tagit betydande plats i min tillvaro). I så fall får jag mer tid till annat och det är egentligen bara positivt.
Om jag vid den här tidpunkten skulle nämna något jag borde skära ner på, så är det definitivt facebook. Det hade inte varit någon stor förlust att åtminstone halvera tiden där, eftersom i alla fall 70% av fb är ren skit. Vi får se vad som händer på måndag. Tre dagar kvar nu.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 17 oktober, 2014Jag tänker att vi kanske går igenom någon form av abstinens innan vi landar på andra sidan. Sen vill vi kanske inte skära av allt utan snarare vara mer medvetna om våra intag. Jag tycker det här är ett superintressant experiment, det väcker många tankar. Vad behöver jag på riktigt? Vad är viktigt? Vad väljer jag att lägga tiden på? Vilka tidstjuvar finns? Vad skulle jag på riktigt sakna? Vad kan jag inte leva utan? Många härliga håriga frågor 😀 Som du inte ens kan läsa, mohahahaha.
Anguin
/ 21 oktober, 2014Det är mycket sannolikt att det rörde sig om abstinensbesvär och det är helt riktigt att jag inte vill vara utan för gott – som synes 🙂
Just nu upplever jag att jag spenderar mindre tid på annat, men jag märker också hur snabbt arbetsmoralen krymper ihop från sin tidigare uppblåsthet…