I dag bestämde vi oss, min fru och jag. Vi kommer att köpa ett sommarhus en timmes bilväg härifrån. Jag kände mig så nöjd att jag tänkte ta mig en kopp té, men frun föreslog champagne. Och visst: om det inte är champagne-dags i ett sånt läge så är det nog knappt aldrig det. Vi har alltid en flaska i kylen för att faktiskt kunna fira lite extra när det händer bra saker, och det har det inte gjort på ett rätt bra tag. Jag vill i och för sig dricka champagne när det går dåligt också; Napoleon, den gamle liraren, ska ha sagt: ”Efter en seger förtjänar man champagne – efter en förlust behöver man det.” Men man kan ju inte dricka champagne varje dag, hur illa det än går. Hur som helst: champagne har vi druckit, och vi har förskräckts över det galna i det hela. Sommarhus, liksom. Hur vuxet är inte det? Visst – vi köper två fastigheter tillsammans med min bror och därför får vi det extremt billigt (och så får vi min bror till granne förstås ;-)), men ändå.
Men så kommer det dåliga, för det finns inget gott som inte har något ont i sig. På andra sidan väggen i vårt parhus bor ett par som närmar sig pension. I dag fick han en stroke. Han har pacemaker och således väldigt dåligt hjärta dessutom. Chanserna är väl inte så där jättebra. Han opererades i flera timmar i dag och hade flera blodproppar. Just nu vet ingen hur stora skadorna blivit, men jag skulle verkligen inte vilja vara i varkens hans eller hans frus skor; att bo i en villa på tre plan när man är förlamad (eller när man tvingas ta hand om en förlamad) kan knappast ses som högsta vinsten.
Såna här saker får mig att fundera en väldig massa. Tankarnas själva essens blir att oavsett hur sur jag kan bli på min fru de gånger vi bråkar, oavsett hur bitter jag kan vara på min jobbsituation och oavsett hur trött jag kan vara mitt i blöjnätterna så är jag så extremt, extremt, extremt tacksam för att jag har det så bra som jag har det. Livets bajsmacka kunde ha varit dubbel, och skivorna kunde ha varit redigt jävla tjocka. Tack för att den inte är det.
anguin.wordpress.com 