6/9, 2013: På reträtt

Det är samma dag som sist. Jag hämtade dig just på skolan och du berättade om dina vänner, om simskolan och om scouterna. För varenda ord sjönk hjärtat i bröstet på mig – det känns allt mer fel att kämpa för att du ska bo hos mig. Och det ser ut som om din mammas advokat coachat henne ordentligt – först ny och större lägenhet (där jag skrev på flyttningsanmälan utan att tjafsa – du kanske minns att det var ett jävla liv och att jag försökte med alla medel utan framgång för att din mamma inte skrev på pappren) och sedan en massa aktiviteter för dig; det är ju precis så man vinner en sådan här tvist. Det är kört för mig. Det finns inte en chans i helvete att jag vinner. Jag har snart inga argument kvar för att du ska få det bättre hos mig.

Och sen verkar det som om det finns någon som backar upp din mamma med ekonomiska medel. Jag har svårt att tro att hon skulle ha råd med en trea, simskola och scouter på sin 80-procentiga vårdlön… Det är lite typiskt din mamma: hennes slagord ”det ordnar sig” är alltid beroende av att någon curlar henne – precis som när vi var gifta. Bitter? Absolut. Extremt bitter. Men jag måste rycka upp mig. Måste sluta vara bitter och sluta hata. Framför allt måste jag sluta misströsta. Om jag bara tror kommer det här att gå vägen – på något sätt.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: