Jag kan så klart inte egentligen jämföra mina upplevelser av nollinfoveckan med någon som verkligen kämpar mot ett beroende, men jag kan trots det inte låta bli att tänka i de banorna. Jag tänker nästan ständigt på filmer jag vill se, saker jag vill googla, kommentarer jag vill läsa, saker jag vill säga folk som jag bara kan kontakta via facebook – grejer jag måste göra. Jag är ganska säker på att det gör mig irriterad och desperat. Jag försökte kontra skiten genom att bjuda in lite kompisar på syafton så att jag kunde hålla mig sysselsatt, men allihop har tackat nej. Det har lett till en djävulsk set back och jag är rastlös som drogad slädhund. Jag tror nog att det är nyckeln till det hela – i alla fall nu i början: jag måste göra saker.
Av den anledningen gjorde jag en mycket bra jobbinsats i dag; jag arbetade nästan maniskt eftersom jag visste att så fort jag tog en paus så skulle jag frestas att surfa in på fejjan eller något annat. Vanan att då och då surfa en liten stund för att rensa sinnet under arbetsdagarna är så stark att jag gör det utan att tänka. Faktum är att jag i dag skrev in adressen och tryckte ner Enter utan att alls reflektera över att jag gjorde det. När fb-skärmen dök upp stängde jag den förskräckt med en gång. Enda chansen att inte åka dit är att bara jobba som en tok. Det gick bra så länge jag jobbade, logiskt nog, men efter jobbet började det bli ganska påfrestande så jag klippte gräset typ två gånger på gården – gräset var så långt på sina ställen att jag var tvungen att gå över det mer än en gång med klipparen. Jag tog dessutom in trädgårdsmöblerna och grillen (där jag hittade en möglig köttbit som legat kvar sen i augusti: PAAAAAR-TAAAAY!) och klippte till sist kanterna med grästrimmern.
När jag var färdig åkte jag och hämtade Lillprinsessan på dagis och sen började jag laga mat. Den var färdig lagom till dess att frun kom hem från jobbet, och då fick jag möjlighet att vara dum och långsint för något hon sagt tidigare under dagen, vilket ledde till ett onödigt gräl. Jag slår vad om att 50% av anledningen var min jävla nollinfovecka. Det är intressant att jag reagerar på det viset, men inte på något vis bra. Som tur är har vi blivit sams igen och jag har legat på soffan och sprattlat med fötterna. Barnen satte just på tv:n nere i rummet och jag har retirerat upp till skrivandet (eftersom jag ju inte får kolla på tv), även om jag för ögonblicket inte känner att jag har så mycket att skriva om. Typiskt.
anguin.wordpress.com 