Nollinfovecka

Jag har fått för mig att prova något nytt. Det finns en hemsida som bjuder på en mängd olika artiklar som handlar om allt mellan öl och xbox och lite till. Det händer att jag läser där då och då; bland annat har jag läst handledningar i att raka sig med rakkniv, vilka kläder man bör välja på arbetsplatsen, hur man klarar sig i vildmarken och hur man bäst för sig på restaurang. Dessutom – nyligen – har jag läst en artikel som handlar om handling. Jag snackar inte shopping utan att agera: att göra saker. Artikelförfattaren menar att människan av idag ofta är handlingsförlamad på grund av flera olika orsaker. Det som mest hindrar oss, menar han, är vår förmåga att planera sönder saker och ting. Efter att ha läst texten spred sig en blandning av förskräckelse och förtjusning inom mig. Det där sista, planeringen, stämmer oerhört väl in på mig. Jag vet inte hur många saker jag förkastat på grund av mina planer. När jag är på väg att inleda någonting brukar jag börja med att fundera över det. Vi kan ta min idé att starta ett mikrobryggeri i garaget som exempel. Den inre dialogen ser ut så här:

”Först måste jag så klart lära mig principerna för hur man brygger öl. Det borde inte vara så svårt. OK, det är lite matte inblandat, och lite kemi, men frun kan ju det där. Om inte annat kan ju Kri hur man gör; han kom tvåa i skånska bryggmästerskapen och då måste man ju ha lite koll. Nå. Sen är det utrustningen och den kan jag få från Kri – han har ju lovat att hjälpa mig med det. Jag kan ha det i garaget och så kan jag börja jobba där och skapa fyra sorter jag gillar; det ska vara en red ale och den ska heta Goda Skåne, en stout som får heta Mörkaste Uppland, en IPA som får heta Sommarstund och en pilsner som får heta Skånsk gårdspilsner. Det blir jättebra! Och så ska jag ha etiketter och hela grejen, och så kan jag kanske snacka med kompisarna på Systembolaget och så kanske jag kan få in mina öltyper i sortimentet och så kan jag börja jobba med öl i stället för med tidningar! Skitbra! Fast… Garaget måste ju vara godkänt för livsmedelshantering, och det är det ju absolut inte. Undrar hur man får det att bli det. Och jag undrar vad det kostar. Och sen… Måste jag ju ha det tillståndet, det tillståndet och det tillståndet. Och sen kostar utrustningen rätt mycket pengar. Och så måste jag ha en buteljeringsmaskin och en etiketteringsmaskin… Älskling! Vad kostar en buteljeringsmaskin? Oj. Alltså… SÅ mycket? Jaha. Jaja. Fan. Och – en etiketteringsmaskin? Åihelvete! Fan! Jaha. Det är nog inte lönt, det här. Tänk om jag tog lån och köpte in allt jag behövde och jag inte fick tillstånden. Eller tänk om jag faktiskt fick tillstånden. Hur skulle jag då kunna nå kunder? Det kommer aldrig att bära. Jag kommer bara att få massa feta skulder och ingenting mer. Det är bäst jag lägger ner hela rasket.”

Kort sagt: jag planerar ihjäl mina idéer, mina drömmar och till och med mina planer. Om jag tänker efter planerar jag nog ihjäl en stor del av vardagens småsaker också. Insikten fascinerar mig och får mig att tänka på en gammal devis som min vän El Sueco brukar hänvisa till: ”Minst 80% av det som hindrar dig från att bli det du vill är de historier du själv och andra väljer att berätta för dig. Har du bestämt dig för att det inte går – så går det inte.” Och så är det ju. Faktum är att jag säger det till mina barn – om du säger att det inte går så går det så klart inte. Jag säger dessutom till dem att ett äventyr sällan börjar med ett nej. Och ändå går jag själv runt och lever tvärtemot det jag lär. Vägen till förändring verkar solklar, men lång därinne hör jag mig själv yla: ”Jag KAN inte! Det går inte!”

Artikelförfattaren presenterar en rad lösningar och en av dem är att sluta ha så många specifika mål och snarare inrikta mig på processer. Istället för att föreställa mig att jag ska kunna försörja mig på att brygga öl ska jag hellre bara brygga öl. Att brygga öl är processen – att ha ett framgångsrikt mikrobryggeri är målet. En annan lösning är att bara göra saker. Jag kommer liksom honom att ta skrivandet som exempel. När jag började skriva det här hade jag egentligen ingen vidare lust att skriva och jag tyckte inte att jag hade något att säga. Nu, efter knappa 780 ord, vet jag inte hur jag ska sluta.

Men. Tillsammans med idén om att vara processinriktad lyfter han fram ytterligare en sak som särskilt värdefull. Han benämner det input deprivation week. Det går kort sagt ut på att beröva sig själv alla tidsslukande informationskällor i en vecka. Vi snackar i stort sett rubbet: inga dagstidningar eller böcker, inga pratprogram på radio, ingen tv, ingen film, inga tv-spel, inte twitter, facebook, eller privat mejl, inga bloggar – inte något. Eftersom jag jobbar med tidningar får jag leva med att faktiskt syssla med dem, men eftersom det egentligen inte stjäl något av min tid (det är ju faktiskt tidningar jag ska hålla på med på jobbet) så må det vara hänt, och det samma gäller min jobbmejl. Jag funderar lite över gränsdragningen här. Får jag läsa sms? Om jag inte får det, då borde jag i rimlighetens namn inte få ringa heller, och det känns lite väl. Om jag däremot får läsa sms, då borde jag få läsa min privata mejl också; det handlar ju om grundläggande kommunikation med min omgivning. Jag väljer dock att inte läsa privata mejl, eftersom jag då sitter vid datorn och kan frestas att klicka på någon länk eller komma på något jag ”måste” göra, men då min mejl är en viktig kommunikationskanal där reellt viktiga saker kan skickas till mig tänker jag be min fru att gå igenom mejlen så att jag inte missar något riktigt viktigt. Om det inte är riktigt viktigt får det så klart vänta.

Vad ska det här vara bra för? Han menar att det först och främst kommer att göra mig till en producerande individ istället för en passiv, mottagande individ. Jag kommer att få saker gjorda på en nivå som jag inte får i vanliga fall, eftersom jag då tenderar att fylla min tid med småplock. Har jag en minut över kan jag garantera dig att jag tar upp telefonen och kollar fb. Jag tittar på film varje kväll, jag läser tidningen på tåget till jobbet och böcker på tåget från jobbet. Jag är aldrig sysslolös och därmed har jag heller aldrig tid att göra något. Faktum är att jag vid närmare eftertanke känner mig ganska stressad över att jag har så lite tid över, och för andra gången i den här texten får jag möjlighet att påpeka min fascination över sakernas tillstånd.

Det här är min första dag i min input deprivation week – eller, som jag väljer att kalla den – nollinfovecka. Jag har sedan jag bestämde mig igårkväll haft ganska lite ro i sinnet. Galet. Blotta tanken på att inte få ta upp telefonen och slöskrolla i fb-flödet gjorde mig nervös och nu på morgonen har jag gått runt och funderat på kryphål: ”Om jag skriver brev för hand till någon – då måste jag väl ta reda på adressen till personen jag ska skicka det till?” Svaret är så klart nej. Om jag inte kan vänta några dagar får jag väl be min fru att rota fram adressen.

Det kändes kusligt att inte ta med sig tidningen på tåget och jag får gång på gång hindra mig från att tjuvkika på telefonen. Det har bara gått två timmar av min dag, men jag är ändå hemskt rastlös, något som känns osannolikt och överraskande; vänster tumnagel är redan avgnagd. Artikelförfattaren menade dock att det var att vänta: de första dagarna kommer att bli mycket obekväma. Därefter rekommenderade han att jag börjar gå runt med en anteckningsbok, för hjärnan – som nu tvingas att producera istället för att bara ta emot – kommer att gå bananas. Saker kommer forsa ur sinnet som aldrig förr, och det är tur att jag faktiskt får skriva blogg, även om jag inte får läsa andras.

Jag har redan börjat tänka på vad jag ska göra i veckan. Det kommer att bli mycket grejer; bland annat kommer jag att sy en skjorta och så förväntar jag mig att missbruka té och att ha långa, långa samtal med min fru. Kanske kommer jag att skrota i trädgården eller pyssla med något i verkstan. Jag kommer säkert att köra en massa yogapass, gå kvällspromenader och laga mat. Och så kommer jag antagligen att städa.

När den här veckan är över kommer jag enligt artikelförfattaren att få en känsla av att få tillbaka den där flickvännen som jag inte uppskattade då vi var ihop, men som jag bittert saknade när hon var borta. Förhoppningsvis kommer jag också att ha fått en annan syn på min informationskonsumtion: hur mycket är ren skit och hur mycket är nödvändigt? Jag hoppas att jag då också kan hantera mina källor till information på ett mer stringent och avvägt sätt, något som artikelförfattaren antyder.

Om ni vill läsa artikeln jag hänvisar till föreslår jag att ni googlar följande: art of manliness taking action. Det är mycket tankeväckande läsning och på webbsidan i övrigt finns mängder av intressanta artiklar, som jag tidigare nämnt.

Nu lämnar vi Alvesta och jag har tio minuter på mig att avsluta det här inlägget och packa ihop mina saker innan jag anländer till Växjö. Än så länge verkar nollinfoveckan ge en del resultat: två och en halv sidor på en dryg timmes tågresa. Det är inte illa. Jag misstänker att bloggen kan komma att uppdateras mer frekvent de närmaste sju dagarna… Därför: stay tuned, folks!

Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Ann

     /  15 oktober, 2014

    Fan vad kul, det ska bli kul att följa, ser att det ligger några inlägg och väntar. Men våra kommentarer får du förmodligen inte läsa 🙂

    Svara
    • Nej. Helt riktigt. Det var som att sitta på ändan vid julgranen på julaftons eftermiddag när man var barn.

      Svara
  2. Oh my god!
    Jag blir så nyfiken på detta och känner mig lite sugen själv på att prova… Men vågar jag? Får vänta ut din slutliga recension och fatta beslut efter det!

    Svara
    • Tja… SÅ farligt var det inte. Jag var mest rastlös och lite stökig, men jag tycker ändå att det gav en hel del, även om det inte gav precis vad jag väntade mig. Och förresten: har du skrivit till mig förr? Oavsett vilket: välkommen! Jag uppskattar att du läser.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: