I dag är det torsdagen den 6 september 2013. I måndags var vi i tingsrätten i Växjö, jag och din mamma. Hon hade med sig en kvinnlig advokat och jag hade med mig en manlig. Jag tyckte att det var lite typiskt. Lite irriterande var det också att den ursprunglige lagmannen – han som skulle ha haft hand om målet – byttes ut av en annan person. Det dumma med det var att den ursprunglige lagmannen och min advokat var gamla kollegor och kände varandra.
Å och din lillasyster F var med och satt och väntade. Jag och advokaten satte oss i ett rum och gick igenom vad som skulle hända. Han har tidigare aldrig rått mig till någonting, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att vi skulle genomgå boendeutredningen – den som jag innerst inne har velat undkomma; jag vill inte att du ska behöva genomgå upp till ett år av ovisshet och närgångna utredningar från nån soc-häxa.
Efter många tankar bestämde jag mig för att lägga ner och låta dig bo hos din mamma om det togs ett interimistiskt beslut som gick mig emot – kort sagt: om du skulle bo hos din mamma under boendeutredningen (och gå i skolan i Växjö) hade jag bestämt mig för att lägga ner. Fördelarna din mor redan har i form av att du är folkbokförd hos henne är stora nog, men om du spenderat sex månader upp till ett år hos henne och bara träffat mig på helger hade det varit helt kört för mig.
Men advokatens mycket subtila trevanden mot boendeutredning har gjort att jag ändrat uppfattning, samtidigt som jag tycker att det är fel att dra tvisten längre än nödvändigt. Jag intalar mig själv att det är bra att verkligen gå så långt jag kan i frågan för att jag i slutändan ska kunna se dig i ögonen och förklara att jag gjorde allt jag kunde och att jag inte gav upp. Antagligen kommer det att ge mig en del sinnesfrid längre fram – något som absolut kan vara en fördel för en grubblare som jag.
Vi satt där i rättssalen. Jag hade ännu inte bestämt mig om jag ville gå vidare med boendeutredning. Det var jobbigt att sitta där. Jag tittade i bordet hela tiden när min advokat anförde argument mot din mamma. Det kändes pinsamt och besvärligt, men det var ännu jobbigare när hennes advokat drog upp en del grejer som jag uppfattade som rena lögner. Trots det var det förvånansvärt enkelt att vara tyst och att inte reagera, även om jag då och då ville protestera. Till sist förklarade din mammas advokat att deras sida ville ha en samförståndslösning. De menade att du kunde få bo kvar hos mig två veckor i taget, men att du fortfarande skulle gå kvar på skolan i Växjö och att jag därmed skulle ta dig till skolan varje dag.
Vi svarade att det gick vi med på – om vi kunde se till att du kunde få plats i skola också i Skåne; med tanke på att förskoleklass inte omfattas av skolplikt trodde vi att det skulle vara genomförbart. Så kom vi överens där i rättssalen, men din mamma ville ändå genomföra boendeutredningen. ”Då behöver vi inte fundera mer över den saken,” menade min advokat.
Jag kontaktade rektorn för skolan i Skåne och frågade honom om de kunde bereda plats för dig. Det var inga problem alls – tills han fick reda på att du var folkbokförd i Växjö. Han menade att det då måste till en överenskommelse mellan kommunerna – ett ”interkommunalt bidrag” – och det var Växjö som skulle stå för kalaset. Jag var tvungen att kontakta Växjö för att be dem betala din förskoleklassplats i Skåne.
Jag hade Växjös paragrafrytteri i färskt minne efter att ha försökt få till barnomsorgsplats i både Skåne och Växjö – de sade blankt nej. Jag visste på förhand att också den här begäran skulle nekas, men jag ringde ändå, för kanske, kanske, kanske fanns det en liten chans att det skulle gå. Tjänstemannen jag pratade med var resonabel och trevlig. Han menade att han aldrig stött på en sådan förfrågan tidigare och att han skulle diskutera saken med sin chef. Det ingav mig ett visst hopp, men dagen efter ringde han och förklarade att det var Växjös ”policy” att inte gå med på sådana saker. De hade bara ansvar för att ge dig förskoleklassplats i Växjö och ville inte betala för något annat. Pengar. Och policies. Människor som jobbar med barn och som lever efter pengar och policies borde skjutas.
Jag satt i bilen på väg hem och slog i ratten. Jag var så satans arg, besviken och uppgiven. Jävla paragrafryttare som dömer efter regelboken utan att ta en enda titt på verkligheten. Där och då ville jag åka till deras kontor och slå ihjäl dem. Jag har kämpat i fyra år och bara stött på motgångar. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. När jag äntligen kommer någon vart med din mamma hindras jag – av en skrivbordsjockey. Helt jävla osannolikt.
Jag gick hela gårdagskvällen och kände mig misslyckad och värdelös. Jag ville (och vill fortfarande) ge upp. Det skulle vara så skönt att bara ha det överstökat och jag tror inte att jag vinner ändå. Varför utsätta sig för ännu ett års osäkerhet och kamp – för ingenting? Vem blir glad av det? Ingen, så klart. Men jag vet att jag kommer att ångra mig om jag inte gör det. Därför fortsätter jag. Förbannade envishet och kämpaglöd. Fördömda moral och fördömda kärlek till dig. Jag kommer att vara som den där totalt underlägsna simmaren som kommer 15 sekunder efter alla andra, men som ändå kämpar tills han slår i kaklet – även om han på förhand vet att det är lönlöst.
I dag ringde jag kommunen i Skåne och pratade med en tjänstekvinna där. Jag förklarade läget – att domstolen i Växjö tagit ett interimistiskt beslut om att du ska bo växelvis hos mig och hos din mamma och att du också ska gå i förskoleklass växelvis. Jag föreslog att Skånekommunen skulle kunna stå för pengarna för din plats. Jag bönade, bad och förklarade min situation. Hon lovade ta upp det med sin chef – som i sin tur (kanske) kommer att kontakta beslutsfattaren i Växjö – pengaråpoliciesmannen. Kanske går det.
I mig finns en lite solstråle av hopp. Kanske, kanske, kanske finns det en liten chans…
anguin.wordpress.com 