I dag är det den 21 augusti. Jag fyller 35 och i går fick jag en dotter. Mina föräldrar är här och stökar i trädgården; de hjälper till med grejer som vi skjutit på framtiden. I kväll blir det middag och tårta. Jag borde vara glad eller till och med lycklig, men jag fick ett brev i dag. Ett brev från familjerätten i Växjö kommun. Det var anteckningar från familjerättens möte med dig och din mamma – motsvarande det möte som ägde rum här hos oss (faktum är att anteckningarna från det sistnämnda mötet såg mycket bättre ut än jag trodde – soctanten var faktiskt objektiv). Inget konstigt med det – tills jag läste en hel sida om hur din mamma ansträngt sig för att dra upp en massa gammal skit om mig. Det står under rubriken ”Uppgifter om hot och våld eller andra särskilda riskfaktorer”.
Din mamma säger att:
– Jag givit henne en örfil
– Jag ”psykat” henne
– Jag sagt åt henne att dra åt helvete
– Jag tagit dig i örat och slängt in dig på sängen
– Du är rädd för mig
– Hon försökt inleda en utredning mot mig med anledning av att du skulle vara rädd för mig
– Jag haft självmordstankar
Det är med det här för ögonen som nämndemännen kommer att träffa mig den 26/8 då förhandlingarna kommer att ske. Jag tror inte att jag behöver nämna att det kan innebära en rejäl uppförsbacke för mig. Jag har inga möjligheter att försvara mig i förtid. Det är så klart inte så kul. Det är också tråkigt att jag inte fått chans att beskriva din mammas alla märkliga sidor; jag kunde ha sagt ett och annat om henne. Men faktum är att jag hela tiden sett till att lämna de av din mammas brister som är irrelevanta utanför det här. Jag har inte tagit upp hennes historia med social fobi och panikångest (som hon mig veterligen hittills inte löst, eftersom hon hoppade av sina terapisessioner). Jag har heller inte nämnt att hon tjatade sig till att vi skulle ha barn – trots att vi hade kommit överens om att det inte riktigt var läge just då (i och för sig borde jag tacka henne så här i efterhand: utan hennes tjat och psykningar hade jag inte haft dig). Jag har inte gått in i detalj på hennes oförmåga att sköta sin vardag och sina studier; när vi träffades hade hon hur många oavslutade kurser och program som helst. Det finns en hel del som jag lämnat utanför och det har jag gjort för att jag inte vill spela så lågt.
Tråkigast är dock att din mamma valt att göra på det här viset. Det gör mig förvånad, besviken, arg och ledsen. Jag kunde aldrig tänka mig att hon skulle börja gå in för att smutskasta och rota i gammal skit. Jag trodde att vi på något plan hade större respekt för varandra. Nåja. Jag kan utan att blinka berätta att det kommer att leda till seriösa samarbetssvårigheter oss emellan och det måste hon också fatta. Hur hon kan tro att det kan leda till något bra för dig – eller ens för någon – kan jag inte förstå.
Jag antar att du undrar om hennes påståenden är sanna. Jag ska svara på det och jag ska försöka ta upp det i rätten också; kanske kan jag förklara ett och annat – så som jag förklarar här för dig.
– Jag har givit din mamma en ”örfil”. Vi bråkade om en skitsak, vi hade druckit och din mamma blev hysteriskt arg och skrek så att våra gäster hörde det i rummet intill. Jag gav henne en lätt ”slap” på kinden för att hon skulle samla sig. I skrivande stund är det nog mer än tio år sedan, men det tyckte din mamma ändå var relevant att ta upp.
– Jag har sagt elaka saker till din mamma. Jag var i djup depression och ansåg att din mamma hade skuld i vår svåra livssituation. Din mamma har sagt elaka saker till mig. I övrigt upplever jag att jag i alla avseenden ville vara överens med din mamma. Jag tog aldrig några beslut utan att rådfråga henne och om hon inte var med på noterna så blev det inget. Det måste vara typ… sju-åtta år sedan. En fjärdedel av min levnad typ. Relevant i dag, 2013? Välj själv.
– Jag har sagt åt din mamma att dra åt helvete. Flera gånger. I synnerhet den senaste tiden när det blev uppenbart att hon hållit mig på sträckbänken i fyra år.
– Jag har tagit dig i örat. Din mamma har tagit dig i håret.
– Du är inte rädd för mig. Det enda jag kan tänka mig är att din mamma på något vis projicerat ett sådant förhållningssätt på dig genom att till exempel ställa ledande frågor. Jag har aldrig slagit dig. Någonsin. Jag har däremot tagit dig och burit in dig på rummet och satt dig på sängen – i bland omilt, men aldrig våldsamt.
– Det faktum att din mamma – utan att ens berätta för mig – valt att dra igång en utredning för att få mig att framstå i dålig dager är kort sagt bara ett kvitto på vad för typ av person hon är. I anteckningarna jag fått ta del av förklarades det att det aldrig blev någon utredning – utan tvivel på grund av att hon helt enkelt bara snackade skit.
– Ja. Jag har haft självmordstankar. Jag löste det problemet genom att gå tre år i terapi. Jag mår i dag extremt mycket bättre än jag gjorde 2007/2008 när nämnda tankar låg och bubblade i bakhuvudet. Men jag antar att hon fortfarande tycker att det är relevant – fem-sex år senare.
Det framgår säkert tydligt att jag känner mig orolig, arg, ledsen och sviken av din mamma. Jag tycker att hon beter sig helt för jävligt och dessutom gör hennes dumheter det ännu svårare för mig att vinna den 26/8. Fan. Jag förlorar dig, min Prinsessa. Och just det: samma dag som jag fick det här brevet, fick jag också ett paket med bäbiskläder. ”Lycka till med den nya familjemedlemmen” stod det på ett kort. Det var från din mamma. Jag slängde det i soptunnan.
anguin.wordpress.com 