(Det här inlägget är skrivet för ganska precis fyra år sedan, men det publicerades aldrig. Det är rätt skönt att se att jag inte mår på det här viset längre.)
Fyra grundpelare för ett bättre liv för mig är beroende av en livskamrat. Sex/närhet, bättre ekonomi, mer träning och fler barn. Sex och närhet kan man förvisso få utan livskamrat men bara via galna ansträngningar (det kommer vi till längre ner). Bättre ekonomi? Jo, med bättre lön, men det är fan så mycket bättre med dubbel inkomst. Mer träning kräver någon som kan ta hand om barnet och jag är inte riktigt bekväm med att hela tiden be mina få vänner om barnvaktartjänster. Fler barn – det säger sig lite själv.
Sen finns det lite strögrejer också, som möjlighet att klä sig lite bättre och må bättre av den anledningen (via bättre ekonomi), lite mer egentid och lite mindre arbetsinsats hemma.
”Häng inte upp dig på det. Byt bara fokus! Du kommer aldrig att träffa nån om du tänker på det viset! Sluta vara bitter, Anguin! Var inte arg på kvinnor.” Nej, det är klart att jag inte borde vara arg på kvinnor. Och jag borde absolut inte vara bitter – det är dåligt på alla sätt. Kontraproduktivt inte minst. Men jag måste säga att stora delar av det kvinnliga släktet (med få lysande undantag – varför är inte alla kvinnor som ni?) de senaste åren gjort sitt bästa för att motverka min strävan efter normaltillstånd och min vilja att inte bara skrika ”MENFÖRHELVETE VAD NI VERKAR HA SVÅRT ATT UPPTRÄDA RAKT, ÄRLIGT OCH OKOMPLICERAT!” Jag har ingen som helst jäkla aning om vad det är med tjejer som gör att de måste vara så förbannat svåra att förstå sig på. Det är som att försöka snacka med kvicksilver. Frustrerad? Yes! Arg? Japp! Bitter? Lita på det. Så inihelvete. Tills jag träffar någon som verkligen menar A när hon säger A och inte förvrider det till ett jävla Z.
Vad fan är det som är fel med mig? Jag är fan inte ful, jag är välutbildad, social, verbal, kan ta ansvar, är omtänksam, snäll, har ”lekt av mig”, vill ha barn, har hyfsad inkomst och ett bra jobb, har (dålig) humor, hyfsad kropp, lite större kuk än genomsnittet och så är jag riktigt bra i sängen. Så vad fan saknas? En Ferrari? 357 miljoner på banken? Jag vill inte spela några spel. Jag vill bara prova om det funkar.
Jag är innerligt trött och heligt förbannad på att svansa som en setter med mössan i hand efter tjejer. Jag är så less på alla spel. Kan man inte bara se varandra i ögonen, göra ett försök och strunta i det om det inte funkar?
Samtidigt vet jag att de här upprörda känslorna bara gör det svårare att finna ro i livet. Jag vet. Jag ska ändra på det här. Fast jag irriterar mig till döds. Dock. Förändring.
anguin.wordpress.com 