Den här veckan, och förra, har jag åter funderat över min livssituation och kanske främst min arbetssituation, alltså mer än vanligt. I måndags fick jag reda på att en kollega får en tjänst som jag själv gärna ville ha. Det kändes lite småbittert eftersom jag börjar känna mig instängd på jobbet och eftersom jag vill ha lite förändring; det blir allt mindre roligt att pendla 5 timmar om dagen för att översätta och korrekturläsa andras texter.
Idag fick jag dessutom besked om att den tidning jag har ansvar för inte ska ges ut längre. Det har fått mig att på allvar skruva på mig i stolen. Arbetsmoralen är lägre än någonsin, tankarna på helt andra platser och rastlösheten bygger bo i magtrakten. Jag har räknat ut att jag sökt ungefär ett jobb i veckan de senaste tre åren, vilket innebär att jag nog sökt runt 100 tjänster. Det har lett till fyra intervjuer. Det är konstigt eftersom jag verkligen inte kan sägas vara någon dununge i branschen. Men det verkar inte spela någon roll. Min käre El Sueco, som jag har stort förtroende för, säger saker jag redan vet: ”Det är ett lotteri, Anguin. Jag känner knappt någon som får jobb bara på en ansökan. Då ska man ha helt extrem tur. Det är kontakter som räknas.” Och så är det ju. Så jag har börjat kontakta folk i mitt kontaktnät och bett dem att hålla ögonen öppna, samtidigt som jag så klart söker jobb precis som vanligt. Men det går inte något vidare.
Jag funderar på att säga upp mig, men det är egentligen vansinne att lämna ett rätt välbetalt jobb för att gå på a-kassa – pendling eller inte – så jag undrar om jag verkligen kommer att göra det. Jag är för feg. Kanske skulle jag starta eget, men jag inser att om jag ska kunna klara det så måste jag hitta något som inspirerar mig och som jag kan arbeta med på ett passionerat vis. Och här börjar jag nosa på skalet till en nöt som jag anat ligger någonstans djupt inom mig. Jag saknar passion. Jag saknar driv och inspiration nog att ta mig för någonting alls i stort sett. Det gör mig förfärad.
Problemet är just det att man behöver kunna försörja sig på det man gör och det är fan inte enkelt att hitta något man gillar att göra som låter en klara det ekonomiska. Att starta eget i den här branschen är dessutom lite som att skjuta sig i huvudet. Färre och färre arbetstillfällen. Sämre och sämre betalt. Fler och fler konkurrenter.
För 20 år sedan hade jag varit specialist. Idag är jag som vilken annan bloggare som helst. Få värderar mitt arbete för att många inte kan se skillnad på bra och dålig text. Det skrivna ordet åker sopkärra på väg mot slutförvaring. Kanske packas det upp igen om hundra år, när det börjar bli svårt att förstå det som någon skrivit i Norrland eftersom hen är så färgad av dialektala uttryck och det egna uttalet. Men det påverkar inte mig. Då är jag borta sedan länge.
Det mest otäcka är att jag inte vet vad jag ska göra. Jag kan inte ens tänka mig det. Vad ska det bli av mig? Hur ska jag kunna försörja mig utan att slänga bort åratal av universitetsstudier, yrkeserfarenhet och kanske en viss talang? Och hur ska jag kunna vara lycklig där, på ett skitjobb som jag kunde tagit direkt efter gymnasiet, när jag går och drömmer om vad som kunde varit?
Jag och Å pratar mycket om att vi ska låta våra barn göra det som gör dem lyckliga. Men är man lycklig som skapande människa idag? Lycklig, kanske, för att man får göra det man älskar, men oändligt mycket olyckligare för att inga jobb finns att få, för att man varje dag ser sig i spegeln och ifrågasätter sina val. Om jag bara hade…
Det är nog ingen slump att karaktärerna i La Bohème ständigt bär på en tyst sorg under rockarna. Och det är inte konstigt att de unga konstnärerna i Röda rummet tvingas elda upp sina golvbrädor för att få värme om vintern.
Allt går i cykler och om vi inte redan nått botten för min sort så är vi bra nära. Klart står dock att någon högkonjunktur för författare, teaterskådespelare, skribenter eller okända musiker inte finns i sikte. Om 100 eller 50 år efterfrågas vi kanske igen, men åter: då är vi döda.
Så vad fan ska jag ta mig till? Var ska jag hitta passionen? Inspirationen? Viljan, modet och kraften att ta mig ur det Guantánamo som samhället grundat och som jag själv med hjärtans sårade lust byggt på? Hur ska jag ta mig härifrån? Feg, som sagt. Och ovillig men handlingsförlamad fånge i eget, förbannat fängelse.
anguin.wordpress.com 