Det är söndagen den 24/3 2013 och jag ska egentligen jobba lite, men jag har en del att skriva. Bara någon dag efter att jag skrev mitt förra inlägg kom kallelsen från familjerätten. Den 2/4 är det dags för din mamma och mig att ses. Det är inte ett ögonblick för tidigt; hur det än går borde jag kunna komma till rätta med de ”akuta” problemen som finns i relationen mellan mig och din mamma.
Här om dagen, i söndags tror jag att det var, pratade du och hon på Skype. Jag passade på att fråga om hon kunde hämta dig halvvägs – till exempel i Osby eller Hässleholm, så att jag skulle slippa lägga fyra timmar och flera hundra kronor på att lämna dig i Växjö.
”Jaha, när då?” undrade hon.
”Lördag eller söndag – det som passar dig bäst.”
”Jag ska bara kolla i min kalender. Jag återkommer.”
På torsdagen ringde jag henne och frågade när det passade bäst.
”Jag har ganska mycket att göra den här helgen, men visst – lördag går bra om Prinsessan nu vill det. Jag möter er på stationen.”
”I Osby eller?”
”Eh… Nej, det har jag inte tid med. Jag har som sagt mycket att göra. Och förresten är det du som flyttat, så du får lämna tillbaka henne.”
Jag påminde henne om att det inte var någon självklarhet att Växjö verkligen var din utgångspunkt; tills vi kommit överens om var du ska bo i framtiden så väger vi så att säga lika. Jag förklarade att situationen för mig var exakt den samma – det är ju lika långt att åka för mig och jag hade också ”mycket att göra”.
”Det spelar ingen roll. De pengarna har jag inte nu. Du får lämna i Växjö.”
”För den här gången. Framöver väntar jag mig att vi hämtar och lämnar halvvägs – vi har lika stort ansvar för att Prinsessan ska kunna umgås med respektive förälder.”
”Det får vi ta upp i familjerätten.”
”Men ärligt talat! Du vet om att det är boendeföräldern som har det största ansvaret för att se till att barnet får träffa den andra föräldern va? Hur ska du göra om du får boendet? Har du inte råd nu så har du inte råd sen.”
Hon hånskrattade. Och så fortsatte det en stund tills jag tröttnade. Jag blev väldigt besviken på henne, men samtidigt inte förvånad; jag upplever det som om hon har svårt att se andras perspektiv. Jag har precis lika långt att åka som hon och precis lika mycket eller lite tid. Allt jag bad henne om var att vi skulle gå halva vägen, men det var hon inte intresserad av. För stor uppoffring helt enkelt.
Det blev inte bättre när jag pratade med dig någon dag senare. Du var väldigt noga med att understryka att du inte ville göra mig ledsen, men du förklarade att du hellre ville gå i skolan i Växjö. Det har du sagt en gång tidigare, och då trodde jag mest att det var för att du saknade din mamma (det var under sista veckan – precis som den här gången), men eftersom du berättade det en gång till så började jag fundera över om det faktiskt var det du ville. Innerst inne kom det som en lättnad; nu kunde jag gå så långt som till familjerätten och om jag inte lyckades där kunde jag bara låta dig bo hos din mamma och slippa utsätta oss alla för en rättegång med tillhörande utredningar – det var trots allt så du ville ha det.
Men den lättnaden varade inte länge: en dag senare sa du att du aldrig ville lämna mig, och när jag då påminde dig om att du ville bo hos mamma så svarade du att det ville du inte alls. Och så tvekade du. Och så sa du att du inte kunde välja. Jag berättade för dig att det ska du inte heller:
”Jag och din mamma ska bestämma var du ska bo mest, men vad som än händer ska vara säker på att du kommer att få det jättebra.”
En annan sak som jag inte vill glömma är att du hade ett stort bråk med mig och Å. Å satte sig och pratade en lång stund med dig och sen kom du ner i vardagsrummet, med tårar i ögonen.
”Pappa. Nu ska jag faktiskt berätta en sak för dig och nu måste du lyssna på mig.” Jag nickade och lovade att lyssna. ”Jag är faktiskt rädd att min mamma och du ska bestämma att jag ska bo fyra veckor i taget hos er och det är alldeles för lång tid.” Det häll jag med om, och du fortsatte: ”Tre veckor är också för lång tid, och en vecka är för kort tid – då kommer jag bara att åka fram och tillbaka hela tiden. Jag vill bo två veckor hos dig och två veckor hos mamma. Du måste lova att du pratar med min mamma om det.” Jag lovade, sa,tidigt som jag väldigt stolt över dig. Du var sex år gammal och kunde så klokt och klart föra fram något som du så klart hade oroat dig för länge.
Jag förde fram ditt önskemål till din mamma. Hon svarade att hon inte kunde gå med på det utan att ha pratat med dig och jag blev sjukt besviken på henne. Igen.
I morse stod jag nedanför trappan när du och A kom rusande ner till frukost. Du hoppade från trappan rakt in i min famn och pussade mig. Du sade till mig att jag är den bästa pappan i världen och att du älskade mig så mycket. Mitt hjärta sprack nästan av kärlek till det där vita leendet, de blonda lockarna och de glittrande gröna ögonen. Hur kan man älska någon så mycket, mitt vackra barn? Det är omöjligt att förklara, inte minst för att jag inte förstår det själv. Jag står handfallen och känner bara hur känslorna rinner över.
I morgon stiger vi upp klockan 05 och åker till tåget. Du har varit så duktig och lagt fram kläder som du ska ha på dig. Efter en och en halv timmes tågresa är du hos din mamma och mina tre ensamma veckor tar sin början. Mitt i alltihop kommer familjerättssamtalen – början till slutet på fyra års oro, osäkerhet och konflikt. Snart ses vi igen, mitt älskade barn.
anguin.wordpress.com 