3/4, 2013: Dagen efter

Detaljerna är inte särskilt intressanta, men jag bröt inte ihop och jag tappade inte humöret. Tvärt om kände jag mig samlad och lugn, trots att det gjorde ont i mig när jag såg din mamma gråta. Å fick stanna utanför – samtalsledarna tyckte att det var bäst så. Det tråkigaste med vårt möte var att jag fick en misstanke bekräftad; din mamma har inget som helst förtroende för mig, och utgår hela tiden från att jag ljuger och gör vad jag kan för att skada henne. Det är sant att jag på sista tiden inte varit helt ärlig mot henne, men jag har märkt det under lång tid. Jag tror att det är en rest från vårt förhållande där hon kände sig begränsad och låst av mig, eftersom jag oftast tog befälet. Det är förstås en annan historia, men jag misstänker att hon efter det skapat en bild av sin utsatthet tillsammans med människor i sin närhet, och det har lett till att hon nu inte kan ta till sig något jag säger eller föreslår; hon vill vara sin egen, och det har jag så klart full förståelse för.

Samtidigt gör det saken så mycket svårare – just nu hör hon, men hon lyssnar inte. Hon kunde inte på något vis tänka sig att överväga att flytta söderut för att undvika konflikt mellan oss och hånfnös åt min uppräkning av vad som är bra med att bo i Skåne. Trots det gick det bra på samtalet. Jag upplever att samtalsledarna ifrågasatte hennes situation och drivkrafter mer än de ifrågasatte mina. Jag kände mig som en vinnare när jag gick därifrån. Jag var upprymd och något tungt föll från hjärtat; det är uppenbart att jag varit stressad över det här under mycket lång tid. Men även om jag på ett plan kände mig glad kändes det som glasskärvor inom mig när jag tänkte över vad som håller på att hända. Även om jag helst inte vill träffa din mamma mer så har jag trots allt älskat henne nog för att vi tillsammans skulle få dig. Vi har levt tillsammans i sju år och delat en hemsk massa hemskheter (många skratt och mycket glädje också). Hittills är det förhållande jag haft med din mamma det allra längsta jag haft och det var ingen lätt sak att peka på bristerna i hennes argument, påminna henne om när hon gjort fel eller förklara varför jag anser att Skåne är en bättre plats för dig att bo på – och därmed dissa hennes möjligheter att ge dig det du behöver. Det är en kamp det här, men det betyder inte att jag vill göra någon illa.

Vi kramades och sa adjö. Hon kramade mig hårt och jag kände mig ledsen över att det gått så här långt. Vinnare och svin på en gång. Det är inte dåligt det… Det är inte över än. Kanske inte på långa vägar. Nästa möte blir om en knapp månad. Vi får se vad som händer då.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Åh vad jag känner med dig i den här utdragna processen! Hoppas verkligen att utslaget blir till din fördel!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: