Det är den 13 mars och snön vräker ner. Jag har precis skrivit en överklagan på Skatteverkets (väntade) beslut. De tycker att du ska bo i Växjö hos din mamma. Jag har egentligen ingen grund för överklagan, men jag gör det ändå, och angriper själva beslutsgrunden. Det kommer inte att leda till något, men jag vill gå så långt jag bara kan med det här; det är viktigt för mig och jag är fortfarande besluten att det är viktigt för dig.
För drygt en vecka sedan fick jag beskedet. Jag höll på att bära ut något i garaget och gick förbi brevlådan. När jag såg Skatteverkets logga på ett kuvert fick jag en knut i magen. Jag visste liksom redan vad det innehöll, men kunde inte låta bli att nära någon liten förhoppning om att beslutet skulle gå vår väg.
På kvällen låg jag vaken och grät. Å tröstade mig, men det var svårt att sluta vara ledsen. Jag kände mig så jävla uppgiven, förbannad och frustrerad. Jag är så besviken över att systemet backar upp din mamma; genom att inte göra något, inte svara på några frågor eller någonting så går det hennes väg. Jag låg i mörkret och snyftade och svor och hatade din mamma. Och systemet.
På morgonen funderade jag på om jag inte skulle ringa din mamma och säga att det var bättre om du bor hos henne. Jag orkade inte kämpa längre och tänkte att du skulle må bättre hos din mamma. Jag kände mig slagen och värdelös, som en dålig pappa igen. Det är liksom mitt ”fel” att det är så här; hade jag inte flyttat så hade varken du, jag eller din mamma varit i den här sitsen. Men innerst inne så vet jag att det inte hade kunnat bli annorlunda. Jag har ältat det här i mina tankar (och antagligen också i skrift här på bloggen) i åratal. Det är som det är. Jag får spela med de kort jag fått.
Men efter hand som dagarna gått har jag åter repat mod. Trots att jag vet att chanserna för oss är mycket små kommer jag att köra vidare så långt det bär, för jag är helt övertygad om att du får det bättre här – på alla plan. Häromdagen berättade du för mig att du i stort sett inte har några andra vänner än Linnéa, bortsett från dem på dagis. ”Hur ofta kommer de hem till dig och leker?” undrade jag. ”Aldrig.” svarade du. ”Dina andra kompisar då?” ”Nästan aldrig.” ”Men Linnéa då? Henne träffar du väl ofta?” Nej. Inte särskilt ofta.” Jag tänkte på dina vänner här i Skåne: Julia, Alma, Alva, Ronja och din namne – som du träffar hela tiden – både hemma hos dem och här. Det vore för jävla vekt av mig att ge upp nu och lämna över till din mamma – som antagligen ändå inte planerar att stanna i Växjö.
Jag hoppas slippa tingsrätten – för allas skull – men om jag måste så går jag dit också. Just nu verkar det inte vara omöjligt att det blir på det viset; det var säkert två månader sedan din mamma sade sig ha lämnat in lappen om samarbetssamtal till familjerätten, men ännu har jag inget hört. Jag misstänker tyvärr att hon försöker sig på någon bluff. Jag måste ta tag i det hela så fort jag har möjlighet.
Glöm aldrig att jag är stolt över att vara din pappa och att jag älskar dig helt enormt mycket.
anguin.wordpress.com 