I går pratade jag med din mamma och föreslog att vi, om vi inte kom överens, skulle försöka få familjerätten att komma med rekommendationer. Som vanligt gav hon mig inget egentligt svar. Hon tyckte att vi kunde vänta tills vi försökt komma överens. Samtidigt vet hon mycket väl om att det inte finns någon möjlighet att göra det; hon kommer inte att släppa dig och inte jag heller. Med andra ord: förhalning.
Din mamma har börjat agera för att kontra mig. Bortsett från att hon flyttat hem från England har hon också börjat se till att du leker med andra barn än grannungen. Och så har hon börjat låta dig gå på dans. Kanske är det bara tillfälligheter, men jag tvivlar: din mamma skällde ut mig när jag betalade avgiften för barngymnastik och tackade inte ens när jag betalade tusentals kronor för simkurser. Jag är rätt säker på att det är rent beräknande från hennes sida. Jag tror att det kommer att leda till att jag förlorar i en framtida tvist.
Det känns värre dag för dag. Jag börjar misströsta mer och mer. Jag är så rädd för att det ska bli just så, trots att jag kämpat och trots att jag förberett mig på det värsta redan för länge sedan för att klara av det om det måste ske. Jag känner mig sällan som en dålig pappa, men i dag känner jag mig totalt värdelös och är beredd att ge upp och bara strunta i hela rasket. Det skulle vara så enkelt att bara låta dig bo hos din mamma, men jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln igen eller för den delen se dig i ögonen. Jag måste kämpa vidare till slutet, fast jag mest vill gråta och erkänna mig besegrad. Livet känns särskilt orättvist just i dag.
anguin.wordpress.com 