Min överklagan visade sig bli en komplettering snarare än en överklagan. Skatteverket menade att det inte gick att överklaga ännu. De har ringt mig några gånger. I dag ringde de igen och ställde en massa frågor – som jag redogjort för i min allra första komplettering. De berättade att din mamma påstått att hon varit i Växjö i tre veckor sedan oktober, vilket hon inte har (i alla fall inte förrän hon flyttade tillbaka); hon har som allra mest varit på plats i två veckor, men om man ska vara petig har hon spenderat större delen av de två veckorna på besök hos din mormor och morfar. Kort sagt: din dygnsvila har till mindre än 10 % varit förlagd till Växjö sedan i oktober.
Allt det där har jag redan angivit, men Skatteverket vill ändå fråga. Konstigt att en tjänsteman inte kan tolka en sammanställning som presenteras både i absoluta tal och i procentsats…
Samma dag berättade din mamma att hon ringt till familjeenheten för att få hjälp med ditt beteende när någon höjer rösten mot dig. Hon berättade om att du av misstag rivit ner en lampkrona och att du sedan rusat mot ytterdörren. Du skrek: ”Släpp ut mig! Släpp ut mig! Slå mig inte!” Vid ett annat tillfälle hade din mamma höjt rösten mot dig och då hade du krupit ihop i fosterställning alternativ slagit armarna om dig och rusat därifrån. Jag blev chockad och förfärad över att du betett dig så; det är något jag aldrig märkt från dig när du varit hemma hos oss.
Av de här anledningarna kontaktade alltså din mamma familjeenheten. Två människor kom hem till hennes lägenhet i Växjö, där du fick svara på frågor och rita teckningar. Tidigare har du berättat för din mamma att jag en gång tagit dig i örat och att du är rädd för mig för att jag höjer rösten åt dig. Men faktum är att jag i stort sett aldrig höjer rösten åt dig; för fyra år sedan eller så – då jag var mitt i skilsmässan – stämmer det att jag röt åt dig då du inte skötte dig. De senaste åren har det dock hänt ytterst, ytterst sällan, i synnerhet sedan jag träffade Åsa, eftersom vi försöker uppfostra våra barn på ett annat sätt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag röt åt dig senast eller när jag för den delen tog hårt i dig.
Det gör mig beklämd när jag tänker på att jag inte fick plocka ut din läkarjournal utan din mammas tillåtelse (något hon förvägrade mig) men att din mamma utan vidare kan ta hem familjeenhetens representanter utan att ens fråga mig först. Vad hade hänt om du börjat säga att jag var hård och elak (om sanningen ska fram hittar du just nu på en hel del, och du inspireras väldigt mycket av det du läser, ser och hör – något som jag och din mamma faktiskt är överens om)? Då hade familjeenheten gått på din mammas linje och kanske arbetat för att frånta mig vårdnaden om dig.
Jag är helt övertygad om att din mammas kontakt med familjeenheten syftade till just det. Som tur är verkar hon ha gått bet.
anguin.wordpress.com 