Senaste veckan har jag haft mardrömmar. Om din mamma. Jag drömmer att hon tar bort dig från mig och att hon tvingar mig att gå med på hennes krav. Det är en helvetes press att leva under och jag önskar att det snart är över.
Tidigt i morse, den 5/2, 2013, tog vi tåget från Eslöv för att åka till ditt sista besök på BVC i Växjö. Tidigare hade jag försökt förlägga besöket i Skåne, men eftersom din mamma inte ville ställa upp på att jag tog ut din journal (något som behövdes för besöket) funkade det inte.
Vi tog oss dit och mötte din mamma på BVC. Hon hade med sig din lillasyster och det blev förstås ett riktigt kramkalas. Jag satt och såg på er tre och önskade någonstans innerst inne att det var min familj och att allt det här inte egentligen händer. Efter besöket ville du så hemskt gärna äta lunch med mamma, men klockan var inte mer än 10 på morgonen och jag ville verkligen inte äta lunch med din mamma; den 26/1 hade vi ett långt samtal där jag slutligen tog bladet från munnen. Hon ville ändra vårt avtal med två dagars varsel och återgå till varannan vecka. Jag bad henne kort sagt dra åt helvete, och det kändes skönt att äntligen sluta med allt smygande och alla försiktighetsåtgärder. Hon svarade med att dra mig inför familjerätten för att vi skulle komma ”överens”. Men i det här läget kommer vi inte överens – jag vill bo i Skåne och hon vill bo kvar i Växjö.
Tidigare var jag övertygad om att jag skulle kämpa till slutet – att jag skulle dra det hela till tingsrätten – men jag har fått klart för mig att det bara är ytterst sällan som tingsrätten inte följer familjerättens rekommendation. Därför har jag funderat länge på vad som skulle hända om familjerätten faktiskt rekommenderade att du skulle bo hos din mamma i Växjö. Jag kom fram till att det antagligen skulle vara slöseri med både din mammas och mina pengar och tid att ta det vidare. Framför allt skulle det leda till en utdragen process som skulle komma dig till skada. Det betyder kort sagt att om din mamma skulle vinna i familjerätten så låter jag det vara så; om både din mamma och familjerätten anser att du mår bäst av att vara i Växjö så antar jag att det är jag som har fel. Samtidigt blir jag så ledsen att jag bara vill ge upp hela livet när jag tänker på det. Jag vill ju inte gå miste om dig.
Du blev ledsen för att vi inte skulle luncha och du ville hellre stanna hos din mamma i Växjö, men vi skyndade till tåget i alla fall. Jag hade tårar i ögonen, för jag tyckte att det var jävligt svårt hela grejen. Det kändes faktiskt så tungt att jag var beredd att bara säga till din mamma att du skulle få bo hos henne, men jag skakade av mig det.
Du blev på bättre humör efter en bulle och en Loka citron, men på väg ner till Skåne ringde skatteverket angående folkbokföringsgrejen. De menade att det inte spelade någon roll om du inte varit i Växjö på snart ett halvår; det räknas tydligen ändå som att du har hälften av din dygnsvila i Växjö. Även om inget ännu är beslutat talar det ett nog så tydligt språk: de kommer inte att godkänna att jag ändrat din folkbokföringsadress. Det kändes så tungt att jag helst av allt ville gråta, men jag höll i hop. Jag berättade sagor om trollen och om ”hon som sket i kitteln”.
Vi tog en extra tur om Lund i slutändan. Jag bjöd på sushi för att du varit så duktig och tagit sprutan i armen. Wasabi hette stället och det låg i alla fall då på Gråbrödersgatan. Kass sushi.
På väg tillbaka till Eslöv där vi skulle hämta bilen började du trilskas. Du satt på tåget och deklamerade högt och tydligt att du inte ville vara hos mig utan hellre hos din mamma. När vi steg av tåget sa du att att du inte ville vara hos mig igen, någonsin. Jag försökte resonera, men du lade armarna i kors och surade. Till sist var det nog. Jag berättade för dig att jag blev väldigt ledsen när du sa så till mig, men du bara fortsatte. Då erbjöd jag mig att köra dig till Växjö så att du kunde stanna där och inte komma tillbaka.
”Men…” stammade du, ”då har du inget barn mer.”
”Så kan det vara.”
”Men jag får komma och hälsa på dig ibland eller hur?”
”Det vet jag inte. Jag vet inte om jag vill det.”
Du grät så klart hejdlöst och jag ångrade mig redan innan jag talat till punkt. Jag förklarade att jag inte menade det, men att det kändes likadant för mig när du sa såna saker till mig.
”Vi säger inte så till varandra igen, OK?” sa jag. ”Du ska vara hos mig i några dagar till och sen tar jag dig till mamma.”
”Men jag vill bara vara hos dig nu!” snyftade du, och jag fick skynda mig att understryka att så skulle det inte bli utan att du skulle få vara hos mamma och mig lika mycket. Jag sa att jag tyckte att det var synd om dig som tvunget måste åka hela tiden och att jag önskade att det inte behövde vara så.
”Det är så jobbigt att åka fram och tillbaka!” berättade du. Då sa jag åt dig att jag och mamma skulle försöka ändra på det och att vi pratade om möjligheten att du skulle kunna få bo mest hos en av oss och besöka den andre på helgerna.
”Men jag kan inte välja mellan dig och mamma,” snyftade du.
”Det ska du absolut inte behöva göra, men du ska inte heller behöva åka som du gör; det funkar verkligen inte när du ska börja skolan.”
”Nej, det gör det ju inte!” svarade du. ”Men pappa. Om det inte gör något för dig vill jag helst gå i skolan i Växjö.”
Det kändes som om jag skulle kräkas. All lust att leva rann ur mig. All kraft. Alla känslor. All vilja. Det kändes precis som det gjorde när jag var som mest deprimerad. Jag steg in i bilen och körde hemåt med dig i baksätet. Jag grät tysta tårar så att du inte skulle märka det och tänkte gång på gång på hur mycket jag ville slå din mamma. Hur mycket jag hatade henne och hur mycket jag önskade att hon skulle dö. Jag tänkte på hur orättvist livet kan vara och varför din mamma liksom skulle få allt. Det var trots allt hon som skilde sig – hon som förstörde mitt liv. Och så verkar det just nu som om att hon också ska få ha dig. Hon fick allt och får leva det perfekta liv hon vill. Jag fick inget och kommer för alltid att ångra mitt val att både försöka ha kakan och äta den. Jag hatar henne. Och jag älskar dig.
anguin.wordpress.com 