21/1, 2013: På fronten intet nytt

Jag, din farbror, din faster och din farfar var på besök i Växjö hos dig på din födelsedag. Vi åt lax och tårta och du var så glad. Vi satt inne på ditt rum, du och jag. Vi läste för varandra och så berättade jag för dig om hur det var när du föddes – att vi inte hade någon mössa till dig och att du därför fick ha ett par underbyxor på huvudet i stället. Jag berättade om hur farfar grät när han såg dig, för han tyckte att du var världens finaste barn. Då sa du att du ville vara ensam en stund, för så rörd blev du.

När jag skulle gå frågade jag din mamma om hon övervägt mitt förslag. Hon svarade att det hade hon, men hon ville prata om det när jag skulle hämta dig – alltså i dag. Jag har varit orolig och ledsen hela helgen. Egentligen vet jag inte varför – jag förväntar mig inget annat än ett nej – men det har varit mycket jobbigt. Jag har pratat med din farbror; han är ju rätt bra på det här med att analysera saker. I diskussionerna med honom började jag tvivla igen: är det här rätt väg att gå? Har jag egentligen några bra argument? Och har jag rätt att sätta press på din mamma? Jag tvingades tänka igenom mina anledningar igen för att försäkra mig om att jag gör det rätta: du får det bättre ekonomiskt, du får träffa din farbror, din farfar och din kusin mycket oftare, du får vara med dina bonussyskon (och ditt kommande syskon) i större utsträckning, du får bo i en mer stimulerande region, något som inte minst spelar roll när du blir lite äldre, du får bo med två vuxna (något som inte kommer att ske på två-tre år i alla fall om du bor hos din mamma) och du får ett riktigt rum – i stället för att bo i den där skrubben utan fönster.

Jag tror och tycker att jag gör rätt även om jag fortfarande tvivlar lite. I kväll kommer jag att prata med din mamma. Jag hoppas så innerligt att hon går med på att säga upp dagisplatsen – eller allra helst ser nyttan med att flytta söderut i det närmaste, så att du slipper rivas upp från din skolgång om hon bestämmer sig för att flytta om några år.

I kväll, den 21 januari 2013, är sanningens ögonblick. Det är nu det avgörs – tvist eller samförstånd. Vad som än händer vill jag att du ska veta att jag älskar dig oerhört mycket och att jag gör det här för att det verkar vara det bästa av två onda ting.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Du gör rätt! Jag håller tummarna och är glad att varje fortsättning på processen visar att du står på dig och är stark för I:s skull (tänker fortfarande på vilket vackert namn hon har när jag läser)! Håll huvudet högt och tänk på att du gör detta för att ge ditt barn en trygg och harmonisk uppväxt, inte för att göra det värre för någon av er.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: