21/1, 2013
Din mamma ringde mig nu i dag för att prata om skola för dig och vi tog upp vårt samtal om dagisplats för dig i Skåne. Som väntat ville hon inte gå med på det.
Jag berättade att jag inte kunde stanna i Växjö mer.
”Vad ska vi då göra?” frågade hon. Jag undrade om hon och G hade för avsikt att stanna i Växjö någon längre tid, något hon menade att hon inte planerade.
”Men då är det egentligen dåligt för Prinsessan att bli kvar. Det är ingen höjdare för henne att rivas upp från sin skola om två-tre år.”
”Ja, så kanske det måste bli.”
”Men det är ju inte till hennes bästa. Jag föreslår att hon följer med till Skåne och går i skola där.”
”Men det vill inte jag!”
”Så fort du kommer ner fortsätter vi med varannan vecka. Jag är inte ute efter att ta Prinsessan ifrån dig eller att förstöra för dig. Om du bortser från att det är jag som säger det här och ser det praktiskt, så är Skåne det bästa alternativet både för dig, mig, G och Å.”
”Ja, men jag vill inte flytta! Jag har allt jag behöver här.”
”Jag förstår det. Men. Nu är det jag som kommit med förslag hela tiden och det är du som säger nej. Hur tycker du vi ska lösa det?”
Hon sa något osammanhängande tills jag erbjöd ett förtydligande:
”Så du tycker egentligen att jag ska flytta från Växjö och lämna Prinsessan här?”
”Nej, det tycker jag inte. Jag vill att Prinsessan ska få vara med dig lika mycket som med mig. Vi får väl fortsätta sommaren igenom som vi gjort hittills.”
”Visst, men då måste jag få dagisplats i Skåne.”
Hon gick inte med på det. Hon hänvisade till att hon då inte kunde komma tillbaka till Sverige och jobba som hon avsett under sommaren.
”OK. Då kör vi varannan vecka från och med nu. Du får inte ta med dig Prinsessan utomlands mer (jag ändrade mig sedan till att hon faktiskt fick ta med dig, men bara på villkor att det skedde vecka för vecka).”
Hon blev förtvivlad och anklagade mig för utpressning. Jag sa åt henne att det är resultatet av hennes egna handlingar – att hon kommit till vägs ände i sitt eget race. Hon hånskrattade och sa att det minsann var jag som hela tiden körde mitt eget race. Jag gav henne några exempel på hur jag gått henne till mötes – bland annat Englandsvistelserna och det faktum att hon fortfarande har hela barnbidraget – men sa sedan att det inte spelade någon roll:
”Vi har lika mycket rätt och lika mycket fel båda två. Du kommer aldrig att se det här på mitt sätt, men jag hoppas att du förstår att jag nu måste börja se till mina egna intressen som du hittills sett till dina. Jag är inte ute efter att förstöra något.”
”Det är du som alltid tror att världen snurrar kring dig.”
Jag föreslog att vi kunde undvika rättsprocess genom att låta representanter från våra respektive familjer sitta som medlare tillsammans med en neutral skiljedomare för att antingen få fram förslag på lösning eller för att döma i tvisten. Hon föreslog i sin tur familjerätten, men jag tackade nej till det; det blir bara mer prat och ingen lösning. Hon godtog eventuellt förslaget om att få fram förslag via skiljedomare, men om jag ska vara ärlig tror jag inte att det leder någon vart det heller.
I dag kommer jag att säga upp min del av dagisplaceringen om det går. Dessutom kommer jag att ändra din folkbokföringsadress. Nu får vi se hur det här går….
anguin.wordpress.com 