18/1, 2013: Lugnet inför stormen

Det var ett bra tag sedan jag skrev och under tiden har jag och frun hunnit börja flytta in i nya huset. Vi köpte faktiskt ett, och skrev på kontraktet den 3 december 2012. Sen dess har vi sporadiskt målat, fixat och flyttat lådor lite pö om pö. Din mamma vet ännu ingenting.

Det har som sagt var gått ett tag och du har varit i England i flera vändor. Det är jobbigt för dig. Du gråter, är frustrerad och arg. Och du saknar mycket och du önskar att du slapp åka runt så mycket, något du sagt flera gånger. Jag hoppas att det snart ska vara över min lilla älskling.

Men jag tycker att vi har haft väldigt bra kontakt trots allt. Vi har ringt varandra på Skype nästan varje dag och jag skapade en e-postadress till dig som vi mejlar lite på. Jag hoppas att vi alltid kan ha så pass bra kontakt – vad som än händer.

I morgon är det din sjätte födelsedag och jag bävar. Kommer din mamma att inse att jag flyttat ut? Kommer min charad att hålla? Det kanske kvittar, för i det allra närmaste ska jag ställa din mamma inför ett sista förslag innan jag går i tvist.

Jag har funderat så mycket på hela den här grejen. Jag har vänt på den, fram och tillbaka, för jag vill ju inte att vi ska råka i tvist, jag och din mamma. Det skulle förstöra så mycket – inte minst för dig som så gärna vill att jag och mamma och G och Å ”ska vara vänner”. Jag vill det verkligen inte, men om jag måste så måste jag.

Det har hänt grejer, nämligen. Först och främst ska jag och min hustru ha barn. Du vet inte om det än. Vi vill vänta med att berätta till dess att vi försäkrat oss om att barnet inte har Downs syndrom eller något annat. För det andra har sex personer varslats på jobbet. De jobbar kvar i en knapp månad till och jag är ganska säker på att det blir nya nedskärningar inom ett år; förlagsbranschen befinner sig i djupaste kris och ändras det inte måste fler sparkas eller så går förlaget i graven. Det är två tunga anledningar till varför jag inte kan vara kvar i Växjö.

Men din mamma lyssnar inte på mig. Antingen förstår hon inte eller så bryr hon sig inte. Jag tror inte att det är av elakhet – jag tror bara att hon slagit dövörat till och satt på sig skygglapparna; hon vill så desperat ha det där livet vi inte kunde ha och det kan hon med G och L. Men jag vill också ha det livet.

I morgon kommer jag att träffa din mormor och morfar med respektive, samt din moster, morbror och kusiner. Jag hoppas att det inte blir besvär. När jag hämtar dig på måndag kommer jag att ta ett sista snack med din mamma och jag hoppas att hon d kan lyssna och ta reson. Eventuellt funderar jag på att låta din farbror M och din farfar ta ett snack med din mormor och morfar; jag tycker att det hela tiden låser sig när jag och din mamma pratar. Hon återgår hela tiden till ”jag vet inte”, ”vi får se”, ”jag får tänka på det”, ”jag ger besked lite senare” och ”jag kan inte svara på det nu”. Kanske hade hon lyssnat om någon annan hade sagt samma saker som jag.

På måndag kommer jag att presentera mitt förslag. Tanken är att ge din mamma två alternativ. Det första är att hon går med på att du går på dagis i Skåne och att vi fortsätter som vi gjort (alltså tre veckor i England och tre veckor i Skåne) tills du ska börja i skolan. Då tar vi en ny diskussion. Det andra alternativet är att din mamma har dig i Växjö, kanske på heltid, men att hon då inte får åka till England med dig som hon gjort tidigare. Jag kommer att vägra och då får hon inte. Det kanske låter hårt, men om din mamma vägrar att ställa upp för mig så har jag til slut börjat inse att jag inte tjänar något på att gå henne till mötes. Efter alla år av kompromisser ska jag till sist sätta hårt mot hårt. Det är fruktansvärt jobbigt, nervöst, spännande – och en oerhörd lättnad att äntligen börja komma till någon form av avslut.

På måndag kommer jag att säga någonting i stil med det som står här nedan. Det kommer inte att bli ordagrant, men närapå. Det här är mitt sista, desperata försök innan jag kontaktar advokaten och drar igång tvisten. Jag hoppas så innerligt att hon går med på det.

”Jag behöver dagisplats i Skåne för att kunna försörja mig, så hur ska vi göra? Antingen har du Prinsessan i Växjö eller så har jag henne i Skåne. Vill du ha henne i Växjö så ska du vara i Växjö – inte i England – och då blir det inga utlandsresor mer för henne. Om jag har henne i Skåne så blir det precis som innan; jag är ju ändå inte i Växjö. Skillnaden är att Prinsessan går på dagis i Skåne och inte här uppe. När det börjar bli dags för skola tar vi ett snack igen och bestämmer hur det ska se ut då.

Jag är verkligen inte ute efter att få vårdnaden eller något sånt – jag vill att Prinsessan ska ha det så bra som möjligt och att hon ska få vara med sina bägge föräldrar så mycket som möjligt. Jag värnar om den relation du och jag har och vill absolut inte att vi ska komma på kant med varandra.”

Om jag sen måste lägga korten på bordet och berätta att jag är utflyttad från lägenheten i Växjö och halvvägs inflyttad i nya huset, kan jag fortsätta så här:

”Jag kommer att flytta nu och jag behöver dagisplats där. Som jag sagt tidigare är det frågan om en temporär lösning; vi tar ett snack innan skolan börjar och bestämmer hur det ska se ut då. Och återigen: jag vill inte ta Prinsessan ifrån dig – jag vill att hon liksom hittills ska få vara med både dig och mig lika mycket.

Men. Det är en dålig lösning för dig att stanna kvar. Hur du än gör kommer du att vara fast här. Om Prinsessan börjar skolan måste du vara kvar, för det är ytterst dåligt att rycka upp henne från det. Det betyder att du får sitta i Växjö mer eller mindre ensam till dess att G flyttar; om du ska ha henne i Växjö så ska du ha henne i Växjö – inte på två ställen. Det gäller också fram till dess att hon ska börja skolan; jag tillåter inte att du tar henne till England mer. Då kan du inte åka som du gjort hittills.

Om du planerar att stanna i Växjö livet ut så kan jag förstå varför du vill stanna nu, men om inte så kan jag inte förstå det; vill du flytta någon gång så är det nu det måste ske – inte när Prinsessan gått två år i skolan.

Om du nu bortser från att det är jag som kommer med de här argumenten så kanske du kan ta till dig dem. Vad har vi – alla sex (du, jag, Å, G, I och L) i Växjö? [[‘Jag har ett jobb och Prinsessan har sina kompisar här och hon är trygg här’]]. Det har du rätt i, men i Skåne är Prinsessan också trygg och där har hon också kompisar, plus bonussyskon och ett kommande syskon.

Och när vi pratar jobb: Får Å jobb i Växjö? Får G jobb? Får jag jobb? Sannolikheten är faktiskt ganska liten. Hur stor är marknaden för någon som vill arbeta med det G gör i städer som Växjö, Kalmar och Ljungby? Och hur stor är den för Å och mig?

Vad har vi i en storstadsregion? Jo – bättre chanser för oss alla att kunna försörja oss. Hur stor är marknaden för någon med Gs bakgrund i städer som Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö och Köpenhamn? Svaret är att marknaden är större för samtliga – också för dig.

Bor vi i Skåne har du närmare till dina föräldrar och det är dessutom närmare om du vill åka och hälsa på G – liksom det är närmare om hans dotter vill komma till Sverige. Dessutom blir möjligheterna för alla våra barn större i framtiden; de får tillgång till bättre utbildning och ett större utbud, både intellektuellt och kulturellt.

Hittills har vi knappt nämnt det faktum att Å inte kan flytta till Växjö utan att befinna sig i samma sits som du och jag gör nu. Inte heller har vi talat om att hennes två barn, varav en är autist, måste tas från sina invanda miljöer och flytta till en ny plats – som både du och jag planerar att lämna så småningom.

Sex personer är varslade på mitt jobb. Jag vet inte om jag får behålla min tjänst här, och jag har inga möjligheter att få tag på något liknande i Växjö. Jag kan inte försörja mig här längre, men så länge jag bor med Å kan hon stötta mig tillräckligt länge för att jag ska kunna få en ny tjänst, något som faktiskt kan hända i Skåne.

Jag förstår att du skapar dig det liv du vill ha, men jag ber dig tänka på att varken du eller jag kan tänka enbart på oss själva. Vi måste bägge göra uppoffringar för att det ska funka för oss alla; det är inte bara en eller två som kan få det som de vill.

Jag är, som jag tidigare sagt, beredd att hjälpa dig med både mat och husrum för att du ska ha bättre möjligheter att komma tillrätta i Skåne, både med dagis, jobb och egen bostad. Jag vill bara att det ska funka, och om du känner att jag skulle kunna hjälpa dig så gör jag gärna det, om du vill ta emot min hjälp.”

Jag är ganska säker på att det kommer att ta hus i helsike i början av nästa vecka. Inom två veckor kommer jag att ha ändrat din folkbokföringsadress, satt dig i dagiskö i Skåne, sagt upp min del av din dagisplacering i Växjö och kontaktat min advokat. Vi får se vad som händer då och om något av det här alls är görbart; sannolikt måste din mammas signatur finnas med på alla papper. Vägrar hon får vi kämpa vidare på annat sätt. Tvist blir det i sådana fall garanterat. Jag skriver mer så fort jag vet mer.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

8 kommentarer

  1. Av en händelse trillade jag in på din blogg och fastnade för processen som du börjat/slutat… Kommer absolut följa fortsättningen. Må det gå vägen. 🙂

    Svara
  2. Ann

     /  11 augusti, 2014

    Ja du Anguin, jag blåser så mycket kraft jag kan åt ditt håll. Håll fast vid din kärleksfulla intention och låt inte hat, bitterhet och annat komma emellan. Kom ihåg det som är viktigast. Kram till dej!

    Svara
    • Tack. Det är många tankar som snurrar nu och det är rätt svårt att inte bita ihop tänderna. Samtidigt vet jag ju att ingen blir glad av att jag hatar, så jag får försöka låta bli.

      Svara
  3. Vilken helvetes sits ni sitter i allihop. Det låter ju som en vettig lösning och jag hoppas verkligen ni kan nå ett beslut som blir så bra det bara går för Prinsessan, och att övriga inblandade känner att det är den bästa lösningen ni kan nå som omständigheterna är.

    När jag läser dina rader så inser jag hur lyckligt lottade barnen, deras far och jag är. 5 min promenad mellan oss. Jag har flyttat nyligt och är kvar i vårt område. Pappan letar annat boende men även han vill vara kvar i kvarteren.

    Jag hoppas innerligt att ni slipper en rättsprocess av detta.

    Svara
    • På sätt och vis får jag kanske skylla mig själv eftersom det var jag som flyttade, men jag vet inte vad jag skulle ha gjort. Jag har suttit i en sits där det varit omöjligt att välja, men nu är det gjort. Vi får se vad resultatet blir.

      Svara
  4. Jag skakar inombords när jag läser det här. Även om det alltid finns två sidor i en konflikt så är det uppenbart att ditt ex tänker mer på sig själv och att du inte ska få som du vill än på ert barn.

    Min bästa vän är i samma sits. Hans ex vill ta deras barn från Skåne till Järna för att hon vill kunna leva mer utanför samhället med waldorfskola, egen matproduktion och kollektiv med hennea bästa vänner och hennes partner. För henne är det självklart att min bästa vän ska anpassa sig och resa tors-sön varje vecka för att träffa barnet i Järna och att de ska åka ner till Skåne en gång i månaden med barnet. Att barnet har hela sitt sammanhang här bryr hon sig inte om (barnet träffar mig två dagar i veckan, har dagis, vänner och andra viktiga vuxna här) utan det viktigaste är att hon får leva det liv hon vill.

    Det finns en waldorfskola här, en halvtimme från Malmö, och förut har restiden angetts som skäl till att skolan väljs bort, annars har hon älskat den. Nu när det visar sig att restiden blir samma till skolan heter det att waldorfskolan här har för dåligt ryckte.

    Jag blir så ledsen och arg för min väns skull, som står helt handfallen (de har tidigare bott kollektivt så barnet har haft båda föräldrarna nära hela tiden) och det känns som han straffas för att ha bytt boendeform till att bo med sin nya flickvän. Alla försök till att skapa schema för umgänge med barnet nekas och klagas på och han träffar sällan sitt barn ensamt eller har det på helgen (mamman vill ha helgtid trots att hon inte jobbar och har barnet all tid utöver dagis medan min bästa vän börjar jobba innan dagisuppning och inte kan ha barnet hos sig på veckorna). Jag stöttar så mycket jag kan och blir så arg över att det kan vara såhär.

    Jag hoppas att ni kommer överrens och att det går smidigare än du trott. Om inte, du gör rätt och kämpar för det som är tryggast och bäst för ditt barn! Fortsätt att vara stark!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: