2/11, 2012: Så börjas det

Min dotter. Det här är det första av flera inlägg som kommer att beskriva mina ansträngningar för att ha dig boende hos mig. De är märkta med kategorin Processen och de börjar publiceras när kampen är över – med andra ord idag, den 29/7, 2014.

Mitt älskade barn. I dag är det den 2/11, 2012. Det är bara några dagar kvar tills du kommer hem från England. Jag har suttit och vikt tvätt hela kvällen känns det som. Det är nog sista gången jag gör det här i Växjö, för i nästa vecka kan man säga att jag flyttar härifrån. Lägenheten har jag kvar tills sista januari, men jag börjar snart bo hos Å, tre veckor i taget. Tanken är att du ska bo där också, när du inte är i England. I slutändan hoppas jag att det kommer att bli så att vi – du, jag, Å, A och L – ska kunna bo tillsammans i ett hus i Skåne. Jag hoppas att du kan få ett litet syskon tills dess; när du läser det här så är du vuxen nog att veta att Å tog ut sin spiral för en knapp vecka sedan.

Jag ska vara helt ärlig mot dig och inte förtiga något. Som du nog vet skilde jag och din mamma oss i juli 2010, i alla fall i lagens mening. Den 13/7 gick skilsmässan igenom, men ärligt talat skilde vi oss redan ett år innan dess. Din mamma ville inte mer. Hon hade tröttnat, och så var hon förälskad i G. Man kan alltså säga att det snart var tre och ett halvt år sedan det hände. Sedan dess har jag försökt komma överens med din mamma. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag har hoppats, bönat, bett, skrikit, hotat, resonerat och förhandlat. Allt jag ville var att vi skulle kunna bo nära varandra, men inte i Växjö.

Som du vet bodde Å i Rydebäck vid den här tiden, och på grund av den relation hon då hade med sitt ex, A:s och L.s pappa, hade hon stora svårigheter att flytta någon längre sträcka; hon var rädd för att han skulle få boende för barnen och att de därmed skulle tvingas bo hos en alkoholist. Att Å också var mitt i en lysande karriär gjorde så klart sitt till, liksom det faktum att det vid tiden inte fanns någon möjlighet för henne att få jobb i Växjö.

För min egen del satt jag i lite av en knipa; tidningen jag arbetade för gick allt sämre, liksom i stort sett alla förlagets publikationer. Min chef antydde att tidningen skulle läggas ner, och allt sammantaget ledde det till att jag tidigt tog beslutet att flytta till Skåne. Det var så klart delvis för att kunna försörja mig, men mest för att jag ville bilda familj med Å – en familj där jag ville att du skulle vara en del. Min förhoppning var att vi skulle ha det som vi hade det då – att du var hos din mamma varannan vecka och hos mig varannan – men att vi skulle bo i Skåne. Och det verkade faktiskt inte omöjligt; din mamma antydde att det nog skulle kunna bli så.

Men hon gav mig hela tiden olika besked; ena dagen sa hon att hon kunde tänka sig att flytta till Skåne och nästa kunde hon inte svara på frågan. Jag försökte gång på gång få till stånd någon form av överenskommelse, samtidigt som jag hela tiden försökte ställa upp för att göra det så enkelt som möjligt för dig och för henne. Men det gick inte. Hon sa saker som ”jag vet inte”, ”jag kan inte svara på den frågan just nu”, ”kan vi inte prata om det senare?” eller ”jag kan ge besked tidigast i september”. Och jag väntade. Och väntade. Gick i familjeråd. Undrade. Frågade. Din mamma sköt fram våra möten hela tiden. Hittade på ursäkter. Gav aldrig några besked. Hon ville att du skulle bo i England varannan månad, men jag tyckte att det var en dålig idé; jag trodde inte att du skulle må bra av det. Och jag hade rätt.

När du kom hem efter dina första fyra veckor bajsade du på dig. Du slog mig, grät och skrek. Du var som förbytt. Jag skrev till din mamma och sa att det inte kunde vara så här. Jag föreslog att hon kunde vara i England mindre ofta, men att hon trots allt skulle bo här hemma; det handlade ju om att du skulle må bra. Som svar fick jag ett långt mejl där hon anklagade mig för allt möjligt, som till största delen inte ens var sant. Kort därefter gav hon mig ett nytt besked – hon hade tidigare förklarat att G skulle komma till Sverige i början av 2013 och att vi alla skulle ses (jag, hon, Å och G) för att komma överens om hur vi skulle ha det. Den här gången berättade hon att G skulle komma först 2016 och att vi kunde prata om var vi skulle flytta då.

Då bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag bestämde mig för att jag inte kunde leva mitt liv efter din mammas direktiv. Jag försökte en sista gång. Jag lade fram alla mina argument för Skåne: hon skulle ha närmare till flygförbindelser till England så att G skulle kunna få besök av sin dotter, hon skulle ha närmare till sina föräldrar, G skulle kunna jobba i Skåneregionen eller till och med Köpenhamn (jag vet i skrivande stund inte hur det gick med hans jobbsökeri här i Växjö, men det är inte svårt att gissa att han med sitt yrke kom att få det långt mycket svårare att hitta jobb i Kronoberg än i Skåne), samtidigt som jag själv hade haft mycket enklare att kunna fortsätta jobba, på samma gång som jag kunde få vara med Å och fortsätta mitt liv efter min och din mammas skilsmässa. Som grädde på moset kunde Å ha kvar sitt jobb och komma överens med sitt ex. Det stora problemet skulle ligga i din mammas möjlighet att få jobb; hon skulle på det viset sitta i samma situation som jag, bortsett från att hon nog skulle få det enklare; jag vill inte på något vis förringa din mammas yrkesval, men faktum är att det är långt mycket enklare att få jobb inom vårdsektorn än inom förlagsbranschen. Kort sagt: både hon och jag skulle tvingas söka jobb, men för alla andra inblandade hade det varit bättre. Till och med för din farfar, din kusin J och din farbror M; ni hade kunnat träffas så mycket oftare. Men din mamma ville inte se det på det viset. Så jag kontaktade en advokat.

Advokaten och jag visste båda att sannolikheten för att jag skulle vinna en boendetvist i det här läget var ganska liten. Därför arbetade vi fram en plan. Idén var att på alla vis kapa dina band till Växjö och skapa nya band någon annanstans. Du skulle få nya kompisar, gå på scouterna, dansa, vara på öppna förskolan och allt möjligt, fast på en ny ort. Växjö skulle vi lämna bakom oss, så att vi slutligen, i en rättsprocess, skulle kunna hävda att Växjö inte var den ort där du skulle bo, eftersom du inte längre hade någon anknytning dit.

För att göra det möjligt lyckades jag övertala min chef att jag skulle få jobba från Å under de veckor du var hemma från England. Under dagarna skulle jag få vara med dig hela tiden, tills Å kom från jobbet, och sedan skulle jag börja jobba, in på sena nätterna och helgerna. Men det var min enda chans att få ha dig hos mig; alla andra sätt skulle resultera i att du skulle spendera din uppväxt hos din mamma och att jag bara skulle få se dig varannan helg. Det känns hårt att erkänna det, men i ett sådant här läge bryr jag mig inte ett dugg om din mamma. Jag har verkligen försökt. Hon har skitit i det. Och nu är det vinna eller försvinna; jag kan inte leva mitt liv i väntan på hennes handlingar. Därför måste jag gå bakom hennes rygg för att vinna, för jag klarar inte av att förlora dig. Jag har gång på gång frågat mig själv om det jag tänker göra är rätt och försvarbart och jag har lika många gånger funderat över att bara ge upp och stanna kvar i Växjö. Jag har på allvar övervägt att faktiskt göra det och att prioritera dig framför Å. Hon skulle förstå, fast vi är gifta. Men hur skulle mitt liv då sett ut? Jag hade aldrig slutat hata din mamma eller slutat vara bitter över att jag givit upp Å, ditt kommande syskon och det liv jag hoppas kunna leva med dig.

Det är därför jag viker tvätt här för sista gången. I nästa vecka sätts planen i verket. Du kommer aldrig mer att sova i din säng i Växjö, utan senast i januari ha ditt eget rum (med fönster) i ett fint hus i Skåne (i övermorgon ska vi börja buda på två eller tre hus som vi snart hoppas kunna flytta in i). Kanske ska du få den där kaninen som du så gärna vill ha. Eller en hund, som du vill döpa till Åke. Så – i kväll har jag vikt dina små tröjor och klänningar, samtidigt som jag gråtit och undrat hur länge jag får göra det. Jag saknar dig, mitt älskade lilla barn. Och jag älskar dig mer än jag kan förstå eller ens förklara. Därför är blotta tanken på att förlora dig helt outhärdlig, och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att förlåta mig själv om det här går galet. Samtidigt är det något jag måste göra; på det här viset har jag i alla fall en chans att få leva det liv jag vill. Hade jag bara rättat mig efter din mamma hade jag fått lämna Å och alla mina drömmar om framtiden; det går inte att ha barn och familj på distans. Jag ber dig på förhand förlåta mig, för oavsett hur det här blir, kommer du att berövas möjligheten att vara hos dina föräldrar lika mycket. Jag är väldigt ledsen för att det blev så här. Glöm aldrig att jag alltid älskar dig – vad som än händer i världen. Och även om det blir så att vi bara kan ses varannan helg, så ska du veta att jag aldrig lämnat dig. Jag är lika mycket din pappa när du läser det här som jag var när jag skrev det. Vad som än händer är jag alltid din pappa. Min fina Snäcka vad jag älskar dig.

Annons

Publicerat av Anguin den 3 juni, 2014

https://anguin.wordpress.com/2014/06/03/sa-borjas-det/