Igen. Ny ansökan. Nytänkande, fräck, framåt – en av de bättre jag skrivit. Jag fick svar efter kanske två minuter. Nej tack. De behövde någon med ”annan profil”. De kan suga… på vad fan de vill. Jag önskar att jag inte tog så illa vid mig, men så blir det om man lägger det minsta passion i ansökan eller om man hoppas det allra minsta på att få jobbet. Då svider det när det går en emot. Men utan den passionen eller de förhoppningarna blir det aldrig så bra att någon vill anställa en. Och nu – i skrivande stund – inser jag att det var något i den här stilen som undan för undan trubbade av mig. Det var själva skräcken över att bli besviken, känna sig ratad, bli frustrerad och ledsen, som gjorde att jag slutade hoppas, slutade vara passionerad och slutade känna. Det skurade liksom tomt inom mig, så att jag aldrig behövde vara olycklig över mina misslyckanden. Det var bara det att alla positiva känslor sköljdes ut på köpet och jag gick in i känslolöshet och ångest över just den känslolösheten. Jag kände inget – utom fasa över att jag inget kände.
Så: jag antar att jag paradoxalt nog borde vara glad, för att inte säga lycklig, över att jag just nu känner mig nedslagen i skoskaften; det betyder ju att jag börjar känna igen. Och det är positivt, även om känslan är negativ. Fan. Man får vara glad för det lilla…
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 22 december, 2013Och jag tänker att när vi plockar fram oss själva i vår ansökan, det som är oss och det som vi tror på och det vi vill ha. Och de inte vill ha det. Då är vi inte intressanta för varandra. Inget annat. Inte fel. Bara inte rätt för varandra. Och att vi då inte skulle vilja vara där i alla fall.
Anguin
/ 22 december, 2013Du har så klart rätt. Fast det är svårt att ha i tankarna just då. Men tack. Och god jul.
Ann
/ 24 december, 2013God Jul Anguin, hoppas du får en riktigt fin jul tillsammans med alla dina fina.