Tillbaka

image

Halmstad. På väg hem från förlagets julfest. Jag har bott här i ett par år, men jag trivdes aldrig; tvärtom vantrivdes jag. Det är en stad som lyder under jantelagen – i alla fall den delen som är kopplad till högskolan där jag pluggade. Det är en småsint, reaktionär stad som är blåsig och kall om vintern och som är fylld av stekare på somrarna.

De flesta av mina kursare var mainstreamyngel med coolhetskomplex. De var inte det minsta akademiska och de allra flesta var betydligt yngre än vad jag var. Jag passade aldrig in. Trivdes inte. Jag har få ljusa minnen av den tiden och Halmstad har placerat sig i mitt sinne som ett mörkt kråkslott av obehag. Av städer jag tycker om och vill vara i, är Halmstad inte en. Det är en lättnad att tåget går om 20 minuter så jag kan få luft igen.

Här i Halmstad träffades jag och exet. Jag hade bestämt mig för att inte gå in i nåt förhållande, men jag längtade så efter närhet att jag började träffa henne – fast jag redan från början sa till mig själv att hon inte var något för mig.

Det tog en ända med förskräckelse, som bekant, och många gånger önskar jag att vi aldrig hade träffats. Samtidigt kan jag inte förneka att alla händelser och alla möten format mig till den jag är och eftersom jag är nöjd med den jag är så antar jag att jag borde vara tacksam. Och utan exet hade jag förstås inte haft Prinsessan. Och hur skulle det sett ut?

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ann

     /  30 november, 2013

    Ja hur skulle det sett, omöjligt.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: