05:10 ringer klockan. När jag snoozar gör jag det inte för att jag egentligen vill sova längre. Jag gör det för att jag vill uppleva några minuter i halvvaket tillstånd tillsammans med henne, innan jag ger mig av ut i dunkelheten. Hennes ben som krokar tag i mina. Hennes rygg som jag trycker tätt intill mig. Hennes hår som gör att det kliar på överläppen. Jag lyssnar till hennes andetag och slumrar till av rytmen, mitt i allt det varma, doftande.
Så ringer klockan igen. Jag suckar. Reser mig och svänger benen över sängkanten. Fumlar efter kalsonger och strumpor. Känner mig fram till byxorna på kroken. Kroppen hänger bara delvis med. Yr? Illamående? Jag är inte skapt för att stiga upp så här tidigt, men ändå gör jag det – dag efter dag efter dag. Ute lyser lampan över dörren blekt, men dunkelheten suger upp allt liv, all vilja och all glädje. Bilen är fuktig, mörk och kulen. Jag backar ut. Jag kör hemifrån och påbörjar den långa resan. Jag tänker, varje morgon, att detta måste få ett slut.
anguin.wordpress.com 