Korsryggskyla

”Cold harsh first light”, sjunger Nick Holmes, men jag tänker mest på Cold harsh last light. Ty det är november, det är mörkt och jävligt och jag fryser om korsryggen genom skjortan. Jag har fan så ont i huvudet och känner mig helt stukad plötsligt. Det går verkligt trögt på jobbet, och det har det gjort lite för länge nu. Varje dag känns som ett steg närmare någonting – kanske slutet på pendlingen – men vem vet? Jag kanske bara inbillar mig. Jag är nog inte på väg någonstans. Det kanske är så att jag bara sitter allt mer fast? Är jag månne så rädd för framtiden att jag försöker att inte låta den ske? Klart är att jag dock knappast längre är här annat än kroppsligen. I tanken är jag någon annanstans, och det sammanfaller kusligt nog med min stilla flykt från mina gamla intressen, mina gamla vänner och mina gamla rutiner. Jag vill inte träffa någon och jag vill inte syssla mer med medeltid. Jag vill mest vara med familjen och inte göra något särskilt. Jag längtar hem varenda ögonblick jag inte är där och jag undrar när den här tillvaron ska ramla av som en sårskorpa så att jag kan få lite friskt blod och ett uppvaknande som kan skänka mig en droppe passion mitt i allt det beska. Jag pallar fan inte. Det är onsdag, och jag är redan fredagstrött. Det är onsdag, och jag är kall om korsryggen. Det är onsdag. Och det är november.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: