Nu för tiden stiger jag upp klockan 05. Jag är på jobbet klockan 08, efter två och en halv timmes resa. Jag har kanske inte sagt det, men jag har flyttat från Växjö, även om jag arbetar kvar där. Det vill sig inte med jobb i Skåne och förresten så trivs jag alldeles enastående med det jag jobbar med nu – inklusive arbetsplats och arbetskamrater.
Men det hindrar inte att jag har en antydan till ångest när jag sitter där i ett fläckigt tågsäte klockan 0533. I tystnaden hör jag skrällande rökhosta från servicefolket – som börjar på Kastrup klockan 06 och som ska städa dass i åtta timmar. Jag känner doften av gammal fylla från en kille som jag vet att jag inte litar på eftersom det är något med hans kroppsspråk som jag inte riktigt är bekväm med. Han känns fel, trots dyra gympadojjor och proper jacka.
Och utanför finns mörkret. Dunkelheten. Den sträcker på sig som en ond katt och lämnar råa spår i luften – stråk av gammal fukt som dröjer sig kvar. Och under mig skramlar det gamla tåget framåt. Det var nytt när jag var liten, men jag är inte liten längre och tåget är inte längre nytt. Men framåt går det. I tystnaden i dunkelheten försöker jag tänka på annat än att jag är trött. Jag tar fram telefonen. Kollar facebook för tredje gången. Klockan är 0543 och det är mer än två timmar kvar.
anguin.wordpress.com 