I dag hade jag förmånen att få höra en riktig uppläsning av dikten Nordmannen av den norske diktaren Ivar Aasen. Jag läste den för första gången på gymnasiet och tyckte väl att den var som dikter är mest, fast lite särskild, men jag har aldrig hört den läsas upp på originalspråk. Jag har lyssnat kanske tio gånger nu, och måste kämpa mot tårarna varje gång. Sådan längtan och sådant vemod, men också sådan kärlek som yr och häver i bröstet gör mig helt matt. Det är enastående vackert och det rycker och river i mitt gamla inre. Det får mig att vilja dikta igen.
Millom Bakkar og Berg ut med Havet
heve Nordmannen fenget sin Heim,
der han sjølv heve Tufterna gravet
og sett sjølv sine Hus uppaa deim.
Han saag ut paa dei steinutte Strender;
det var ingen, som der hadde bygt.
«Lat oss rydja og byggja oss Grender,
og so eiga me Rudningen trygt.»
Han saag ut paa det baarutte Havet;
der var ruskutt aa leggja ut paa;
men der leikade Fisk ned i Kavet,
og den Leiken den vilde han sjaa.
Fram paa Vetteren stundom han tenkte:
Giv eg var i eit varmare Land!
Men naar Vaarsol i Bakkarne blenkte,
fekk han Hug til si heimlege Strand.
Og naar Liderna grønka som Hagar,
naar det laver av Blomar paa Straa,
og naar Næter er ljosa som Dagar,
kann han ingenstad vænare sjaa.
anguin.wordpress.com 