I bland vill jag bara spy på mitt liv. Som i dag. Jag får sån jävla avsmak för mina åstadkommanden och mina tillkortakommanden att luften helt går ur mig. Det ska liksom aldrig sluta – det där med att tryggheten, som man trott sig ha inom räckhåll – åter igen rycks undan. Alltid ska det vara något. Jag är trött på det. Jag vill inte längre behöva oroa mig för min försörjning. Ska man verkligen behöva göra det när man är 35 år gammal? Ska man behöva göra det efter fem år på högskolan och sex år inom branschen? Tydligen. Ungdomens val får man leva med ända till slutet. Jag kan i bland uppleva att det är jävligt orättvist, ty om jag vetat då vad jag vet i dag hade jag så klart valt helt annorlunda.
Kräks
Publicerat av Anguin den 13 maj, 2013
https://anguin.wordpress.com/2013/05/13/kraks/
Föregående inlägg
Tillvarons fokus
Tillvarons fokus
Nästa inlägg
Som jag tidigare sagt…
Som jag tidigare sagt…
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 28 juli, 2013Ville bara säga hej!
Anguin
/ 28 juli, 2013Jag gillar att du håller mig kvar. Det blir mer att skriva om. Snartsnart. Hang in there.
Ann
/ 7 augusti, 2013Jag släpper inte taget så lätt 🙂
Ann
/ 31 maj, 2013Finns det någon vinkel eller vrå som undersökts som kan rymma dörren du letar efter?
Ann
/ 19 maj, 2013Välj på nytt!
Anguin
/ 20 maj, 2013Jag har funderat mycket på det och jag har tagit en titt på saker som jag dels skulle vilja göra och som jag dels tror att jag klarar av samt kan försörja mig på. Det ironiska är dock att samtliga av de karriärvägarna leder till jobb där framtidsutsikterna är exceptionellt dåliga, eller så är intagningskraven (i fråga om utbildningar) alldeles för höga.
Det är lite av ett Moment 22: det jag tycker om/klarar av ger inga jobb, vilket betyder att jag skulle stå utan jobb, medan de vägar som leder till jobb inte tilltalar mig eller är för svåra för mig – något som också betyder att jag skulle stå utan jobb.
Ungdomens val och fallenhet för ”fel” saker slår hårt…