Gammalt besök

Klockan är lite över 05 nu. Jag har varit vaken någon halvtimme och jag vill inte somna om. Jag vet inte ens om jag hade klarat av det. Jag vaknade av att jag drömde – eller rättare uttryckt: jag vaknade av ljudet av min egen gråt. Och det lät så kusligt. Det lät som barngråt. Drömmen handlade om hur jag gick runt och fotograferade. Det var en samling muslimska kvinnor som kommit till en stad för att stötta en nedläggningshotad liten restaurang och jag fotade dem så gott som det gick; kameran verkade inte vara på sitt bästa humör. Så såg jag en kvinna som stod bakom en bänk. Det var något bekant med henne och jag tog ett par bilder innan jag insåg att någon faktiskt satt på bänken framför henne.

Det var min mormor. Hon verkade frisk och stark, men ändå gammal. Först blev jag bara fascinerad av att jag kunde se henne; hon har varit död ett tag, så jag ville ta bilder av henne innan hon märkte mig, men autofokusen skorrade som en gammal industrimaskin och jag kunde inte trycka av. Hon började darra och skaka i hela kroppen, och när hon slutade gick jag fram till henne, strök henne över kinden och kramade henne. ”Hur är det med dig mormor?” frågade jag. ”Jag har det bra, min lille påg.” svarade hon och klappade mig på kinden som hon brukade göra, så att jag kunde känna hennes tunga guldringar. Det var så soligt ute. Och så kom det en man och satte sig bredvid henne. Det var min morfar, som jag miste när jag var bara liten. Men jag minns honom väldigt väl och jag minns också hur mycket jag älskade honom. Han hade händerna i byxfickorna och log mot mig. Jag har inte tänkt på honom på många år, men nu kramade jag bägge och kände deras gamla lukt. Och så grät jag.

Jag grät knappt över mormor på hennes begravning. Vi hade så lite kontakt, och jag tror inte att jag tyckte om henne så mycket, men nu har jag gråtit av och till sedan jag vaknade. Häftigt, och med massor av blöta tårar. Jag ringde min mamma nästan så snart jag vaknade, för jag blev rädd att något hade hänt. Det enda jag åstadkom var att väcka henne och göra henne förskräckt; vem ringer 0430 om det inte har hänt något? Somna om kan jag inte. Det är för mycket tårar och tankar. En sak är i alla fall säker; jag ska åka till mina morföräldrars gravar. Det har jag aldrig förr gjort. Ni ska få varsin blomma, Silwa och Ivar. Tills dess önskar jag er många soliga dagar bland rosorna på den där vita bänken.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Ann

     /  24 december, 2012

    God Jul Anguin, hoppas allt är bra! Saknar dina inlägg.

    Svara
  2. Ann

     /  7 december, 2012

    Så renande.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: