Fy faan vad jag gillar Madrugada. Det är liksom nästan den enda musik jag på allvar njuter av. Wow så bra det är.
Nå. Bortsett från en helt kort kommentar gällande det jag lyssnar på just nu, kan jag berätta att jag varit Prinsess-lös sedan den 20 augusti. Den lilla är i England med sin mamma och kommer hem den 18 september. Jag tycker inte om idén, men för att samarbeta har jag slutat protestera; Prinsessan ska, som jag tidigare nämnt, bo varannan månad hos mig och varannan månad hos sin mamma.
Jag är rätt säker på att min unge mår dåligt av det och jag är ännu mer säker på att jag gör det. Gråtmild är ordet. Jag spenderar dagarna med att jobba som aldrig förr. När jag har ork fixar jag stora långkok som jag fryser in. Har jag riktig tur får jag träffa hustrun; oftast händer det varje helg, vilket är skönt. Jag märker hur sorgsen jag känner mig utan henne och hur livet går lite lättare när vi är tillsammans.
Det flyter på, mitt herrskap. Ibland fort, men oftast i alltför maklig takt.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 21 oktober, 2012Ibland tycker jag att livet flyter för fort. Jag glömmer att ligga på rygg och njuta. Jag kastas hit och dit, låter mej tumlas runt. Bitvis försöker jag mej på konststycket att simma motströms och det går åt enorma krafter bara av att förbli på samma ställe eller bara glida en aning nedströms. Längtar efter nästa ryggläge.
Ett stenkast från Fyndet
/ 6 september, 2012Men lilla gumman – en månad i varje land? Här hon inte lika gammal som mitt skrutt? Och hur blir det den dagen när det är skoldax? Det går ju inte att hålla på så i all evighet.
Anguin
/ 6 september, 2012Nej, det gör det inte. Förhoppningen är att det inte håller på längre än till jul. Men till dess är det jobbigt. Kort sagt.