Tågresor

På väg hem från farsan satt jag och Prinsessan i en nästan tom tågvagn. Jag var lite lagom sjuk i en envis och kraftig förkylning och var på väg att somna. Vi hade riggat upp laptopen och börjat titta på en film medan vi väntade på att tåget skulle gå. Och så plötsligt vällde det på folk. Det var helt sjukt. Det var som på en rockkonsert. Det ville aldrig ta slut. Folk stod upp i vagnarna och det fanns fan inte en centimeter att stå på kvar. Och i det ögonblicket kommer det en kvinna och berättar att de platser vi sitter på är reserverade åt henne och hennes kompis. Så vi packade ihop, jag och Prinsessan. Trängde oss igenom det helt igenkorkade tåget för att hitta lite golvyta vi kunde sitta på. Efter en vagn gav vi upp. Jag ställde mig på huk och lyfte upp Prinsessan i knäet. Jag förberedde mig på att resa på det viset till Växjö – en timmes färd. ”Varför fan väljer man kollektivtrafik?” undrade jag högt. En man i min egen ålder erbjöd mig att stoppa undan mina väskor under hans säte, så att jag slapp hålla reda på dem. ”Om jag stoppar min son i vagnen så kan ni sitta här”, sade han, och gjorde en åtbörd mot sin grabbs plats. Jag ville inte vara till besvär så jag tackade först nej, men han trugade och vi satte oss till sist. Skönt!

Knappt hade vi satt oss förrän Prinsessan började klaga över att hon var hungrig. Jag hade inget att ge henne och förklarade att hon fick klara sig en timme tills vi kom hem. Knappt hade jag sagt det förrän mannen som erbjudit oss platsen gav mig en banan. ”Här. Det kanske hjälper lite. Jag har nyponsoppa om hon vill ha det också.” Jag blev nästan lite generad, men mest av allt förvånad. Så här brukar inte folk göra. Det brukar alltid finnas en baktanke med det. Men han verkade så genuint angelägen om att hjälpa till, så jag tackade bara och kände mig lite varm i kroppen av att det trots allt finns människor som inte bara tänker på sig själv. Kanske det är därför man ska välja kollektivtrafik?

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Jo men sådana är människor. Det finns faktiskt ofta inget som gläder så mycket som att kunna göra någon annan människa en tjänst, framför allt inte när det kostar givaren lite och ger mottagaren mycket. Och ja, nästa gång kanske du kan bjuda och erbjuda!

    Svara
  2. Kollektivet som begrepp har ju sin fördel: Att fler kan hjälpa till.
    Och du.. Se till att bjuda på en banan en annan gång, att sprida det goda beteendet. Fler bjudebananer behövs för att övertyga alla om att människor kan vara goda

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: